Dagens Nyheter – 5 april 1867, sida 2

oå näsan och söger: Offenbach är en spekulant Af första ordningen, en lättsinnig afaiseura; klen musikus. Kanske har den rätt. Och om han än icke alls vore musikus — svarar publiken — hvad bry vi oss derom? Publiken vet, eller åtminstone känner och anar att det mellan hans notlinier och taktstreck finns saker, om hvilka den torra ebracka-kritiken icke kän drömma; Den anar och känner något af den revolutionära demon, som oroligt bullrande jäser på botten af denna blandning af sjude och fransmana Ja, det finns ett icke ripga revolutionärt element hos Offenbach. Hans fiolstråke är den agalne Cascasa dolk; som avon hinten kittlar Cleeiars despotism i nacken: Hans kOrfeuse och i ännu högre grad haus aSköna Helenavs är en i musik satt kritik öfver allt beståndande, som är moget till sin undergång — en satir på absolutismens, junkerväldets och påfvedömets lättfärdighet; lögn och hyckleri, en satir, så skarp och så bitande, att man knappast kan tänka sig den värre; Detta revolutionära element hos Offenbach är det som gör honom så lättfattlig för den stora mängdens instinkt och som så närmat honom till densamma; det är detta element, som gjort honom till publikens gunstling och förskaffat honom en popularitet, i följd hvåraf han icke allenast kommit på modet utan; hvad mer är, blifvit en typ. Offenbach är en illustration till det andra nepoleonska kejsardömet och på visst sätt en nödig fyllnad i densamma; med dess fall skall äfven hans sändning vara fullbordad och hans storhet vara all. I anseende till Offenbachs nästan sjukligt uppstegrade produktivitet och den otaliga mängden af hans skapelser är det alldeles gifvet att det blott finnes få, i hvilka hans kraft koncentrerat sig och hans betydelse klart framstår. Till denna klass af hans arbeten höra, såsom vi redan nämnt, cOrfeus i underjordene och Den sköna Helen.. Hans öfriga arbeten äro dels oskyldiga, lätta, uppsluppna skapelser, tillkomne un der inflytande af godt lyvne, dels forcerade abeten, hvilka nödvändigheten att fullgöra åtagna förbindelser aftvungit honom. Utan tecken hänföra vi eRiddar Blåskägge till den sistnämnde kategorien. För en fadd libretto, hvari den bekanta sagan blott begagnas såsom skylt och anknytvingspunkt för några befängda situationer, j hvilka några lika befävgda, dels osmakliga dels dumma personligheter fraioträda, tjenar såsom underlag en musik; i hvilken man föga spårar den melodiösa elegansen och kittlaude rythmiska liflighetea i Offenbachs bättre kompositioner. Några lyckade motiver och momanger gifva blott en ofullkomlig ersättning för den ihåliga tomhet, som genomgår hela pjesen, hvilken på intet sätt kan sättas i jemnbredd med dess kompoaitörs bättre alster, utan fastmer har camma matta, kraftlösa prägel, som ett ur sin middagsslummer uppräckt barn, och hvilken vi, för dess spillrike skapares egen skuld, beldst skulle se försvunnen från scenen så snart som möjligt.