Dagens Nyheter – 5 april 1867, sida 2

Riksdagon, FÖRSTA KAMMARENS ÖFVERLÄGGNING ANGÅENDE FÖRHÖJD TULL Å KAFFE OCH SOCKER. Bevillningsutskottets förut omtalta betänkande angående tullbevillningen föredrogs i går förmiddag. I fråga om utskottets i enlighet med k. m:ts proposition gjorda hemställan, att nu gällande tullsats å kaffe må förhöjas till 12 öre pr skålp., uppstod en långvarig diskussion. I ett skriftligt anförande yrkade hr Sahlin afslag å den föreslagna förhöjningen: Hr Sohartau yttrade, att då första kammaren redan disponerat hela bankovinsten och andra kammaren en stor del deraf för statsverkets behof, så förefanns icke mera för honom, hvilken under förutsättning, att hans motion om bankovinstens användande skulle blifva bifallen, väckt förslag om förhöjning af ofvannämnda artiklar utöfver den af k. m:t föreslagna, något skäl att motsätta sig utskottets hemställan, hvarföre han yrkade bifall till densamma. Hr Odelberg skulle gerna kafva sett, att de af hr Schartau föreslagna tullsatserna blifvit antagna, men fann sig, på grund af hvad denne nyss yttrat, föranlåten attafstå från allt yrkande härom, och ville i stället begära bifall till utskottets förslag. Hr Berlia fästade sig vid utskottets i motiveringen uttalade åsigt, att ifrågavarande artikel icke vore att hänföra till oumbärliga Ifsförnödenbeter. Man kunde hafva rätt häri, såvida man endast fäste afseende vid de samhällskasser, som hafva råd att förskaffa sig sund och närande föda. För dessa kunde en förhöjning vara lämplig. Detta vore icke fallet med de individer i samhället, som vore reducerade till ett minimum af sådana födoämnen, och som utgjorde ett ofantligt antal. Sannt vore, att kaffe, omåttligt förtärdt, utöfvade ett ingalunda godt inflytande i sanitärt hänseende, men då talaren var öfvertygad, att den föreslagna förhöjningen icke skulle motverka det omåttliga bruket af kaffe, och att den inkomst, som genom densamma komme att tillfalla staten, skulle tagas ur de fattigaste samhällsklassernas fickor, kunde han icke annat än yrka afslag å utskottets förslag. Hr v. Geljer hade helst önskat den af hr Schartau föreslagna tullsatsen, men ville, då densamma nu icke gerna kunde komma i fråga, antaga hvad utskottet hemställt. Det samma ville äfven hr Hasselrot, som i sammanhang med det egentliga öfverläggningsämnet uttalade sig till förmån för den indirekta beskattningen, hvilken åtminstone på hans ort icke skulle kunna kännas särdeles betungande, då hemmansegare der funnes, som under åratal nödgats umbära all förbrukning af kaffe. Frih. af Ugglas talade för bifall till utskottets förslag, hufvudsakligen på grund af det oafvisliga behofvet at medel till botäckande af den befintliga statsbristen. För bifall yttrade sig äfven hr Heykoensköld och frih. O. A, Raab. Grefve Henning Hamilton sökte visa, att tullinkomsterna, äfven om den föreslagna förhöjningen bifölls, icke komme att uppgå till det af utskottet beräknade belopp, alldenstund dels konsumtionen af kaffe otvifvelaktigt i någon mån skulle blifva inskränkt, och dels en större myckenhet än vanligt, för att undgå denna förhöjning, hvilken först från och med 1868 vore ämnad att jaga sin början, komme att importeras under år 1867. På grund häraf önskade talaren bifall. Afslag yrkades deremot afhbrr Hallenborg och C. Ekman, hvilken sednare ansåg, att då statsbristen uppkommit genom kostnader, som blifvit nedlagda på produktiva företag, hade staten ej råd att fylla denna brist uteslutande genom beskattning, vare sig direkt eller indirekt. Hr Warn ingick, i anledning af åtskilliga utaf föregående talare fällda yttranden, i ett utförligare försvar af den direkta beskattningens företräde framför den indirekta, men ansåg, att i betraktande af statsverkets ställning, äfven det af utskottet föreslagna sättet till bristens fyllande borde anlitas. För bifall till utskottets förslag yttrade sig derefter friherrar Hamilton, Bildt och Stjernblad hrr Wallenberg och Bonnioh samt grefve at Ugg!as, hvarefter och sedan grefve Aroh. HamilTER