Dagens Nyheter – 3 april 1867, sida 1

kom dödsfienden Botzaris dit: Myhrberg fattade sin pistol och höll sig på sin vakt; det stod klart för honom att nu skulle han ej kunna sofva den natten; Botzaris slog sig ned på andra sidan elden; hans uppsyn var ovanlig; frukta ioke, sade han till Myhrberg; jag vill; dig ingenting! jag har sett min mor; det är tredje gången, och då vet jag att jag skall dö. Med dig harjag ingenting mera att göra, — Har du något bröd? Myhrberg delade sitt förråd åt sin fiende, sedan lade han sig ned och. sof godt: Men Botzaris vakade hela natten: Betet tog slut. Tarkarne började svärma uppe på höjderna: Truppen måste lemna platsen. En natt tågade de ut; en och en, med hästhofvarne omlindade och försigtigt undvikande allt vapenslammer. Den förste som red ut genom det trånga bergspasset var Botzaris och den första kula somj hven från turkarnes gevärspipor träffade honom. Han föll död ned; han hade sett sin moders skugga för sista gången; och Myhrberg hade en fiende mindre; det stod dock tusende qvar, men de skulle åtminstone aldrig komma åt honom i ryggen: Som man ser, har Myhrberg i denna berättelse, liksom i andra; handlande om honom sjelf, icke talat ett ord om något eget tapperhetsprof. Något sådant nämnde han icke heller, då han beskref huru bans regemente, under öfverste Fabvier,Var Oomringadt af en mycket öfverlägsen turkisk styrka. Turkarne vågade ej gå anfallsvis tillväga mot fremlingarnes förskansade läger, men de besköto det och ville utbungra det. Ställniogen kunde af båda anledningarne ej längre hållas. Ofverste Fabvier sammankallade sina officerare till krigsråd