Dagens Nyheter – 27 mars 1867, sida 1

räkning anslaget var begärdt, utan tydligen och uttryckligen gällde hofhållningen, betraktad i dess helhet och hvars kostnad riksdagen icke vill medgifva att ytterligare ökas; Riksdagen här nu visat; såsom en ledamot af andra karmmaren : yttrade, att den vill göra allvar af den asparsamhet, som konungen i sitt trontal oritalade såsom nödvändig. — Erkännas bör; att konungen i tid låtit förstå att han icke höll på anslagets beviljande. I anslagen till ministerstaten lyckades det dock icke att nu åstadkomma någon nedsättning; ehuru flere talare klart visade att de med hög rang och hög aflöning utrustade sändebuden vid fremmaånde hof ej göra gagn för hvad de erhålla: Otvifvelaktigt skulle dock andra kammaren ha afprutat 20,000 rdr; om icke utrikesministern grefve Manderström hade afgifvit den; efter mångas förmenande; icke konstitutionella förklaringen att han icke komme att bibehålla sitt statsrådsembete om de begärda anslagen blefve nedsatta. Vi tro icke att det är bruket i stater med parlamentariskt system att en minister förklarar sig vilja afgå derför att representationen; utan att i ringaste mån ogilla hans embetsåtgärder; något nedsätter aflöningsstaten för de under ministern lydände embetsmän. I aftonens plenum visade sig sparsamhetsändan genomgående hos andra kammaren; och en sådan dag som gårdagen kunna vi icke erinra oss sedan 1840—41 årens riksdag. Kammaren afslog alla de begäranden, som regeringen framställt, och som voro af något ömtåliligare natur: I förmiddagens debatt om 3:dje hufvudtiteln var det hrr Hierta, Liljencrantz och Blanche som afgåfvo de märkligaste yttrandena på oppositionssidan: Vi ha icke velat skada intrycket af hr Blanches utmärkta tal genom att meddela det i sammandrag; och äro ej i tillfälle att förrän i nästa nummer meddela det fullständigt; Vi torde då äfven kunna gifva våra läsare ett utförligare referat af frih; Liljencrantzs yttrande.