Dagens Nyheter – 27 mars 1867, sida 1

fortgingo med den framgång; att Carely, om hafi nu satt lika stört värde på penningar som fordom, skulle ha känt sig obeskrifligt glad och belåten: Det var en afton. Dagens arbete var slutadt; Den lilla koloniens medlemmar förlustade sig, innan de gingo till hvila. Men Carely, som icke fann något nöje i de tidsfördrif, hvaråt hans kamrater egnade sina lediga stunder, hade slagit sig ned på en sten utanför sitt tält och försjunkit i tankar. Likasom en fantasirik ynglings största nöje är att invagga sig i ljufva framtidsdrömmar; att lefva i hoppet; likaså voro inga timmar angenämare för Carely; den stackars landsflyktingen, som lidit skeppsbrott på Aifvets haf; än de, hvilka han genomlefde i minnets verld: Hans tarkar rörde sig omkring Annie Browning och den outsägligt lyckliga tid; då de voro trolofvade med hvarandra. Fastän han varit skiljd från benne under så många år; såg han hennes bild tydligt framför sig. Han ihågkom; huru de om aftnarne promenerade arm i arm; och den innerliga ömhet som afspeglade sig i hennes blick, hvar gång den mötte hans: Han mindes den djupa förtviflan, som han läst i hennes bleka drag den förfärliga dagen; då hans dom fälldes. Det var den rysliga tan ken att en afgrund öppnat sig mellan henne och hennes kärleks föremål; som framkallat denna gränslösa förtviflan. Carely insåg detta och han frågade sig nu; om verkligen den afgrund; som skiljde dem åt, var oöfverstiglig: Efter myeket resonnerande kom äfven han till den slutsatsen att en förening dem emellan aldrig kunde blifva utaf;