Dagens Nyheter – 23 mars 1867, sida 3

kva jehanda f7bovr En ny och lustig visa om en bagaregesäll som var kär. (Med anledning af någonting som händt.) En yngling, som nyss hade blifvit gesäll, Förälska sig straxt i en vacker mamsell; Han sucka, han tråna, han tiggde och bad, Men flickan helt lugnt honom sanningen sad: Nej aldrig, herr Malcolm, jag älska er kan, Mitt hjerta, min tro, har jag skänkt åt en ann, Och Malcolm han rasa, i hjertat det sved, Då han såg på henne och snutarne gned. Så gick det en tid, och han grubbla, han svor, Till sist en id6 genom hufvudet for. En puffert han köpte sig uti en bod, Och tänkte, jag skall dig nu visa mitt mod. Och skulle en ann, du för mig föredra, Så må då väl f—n ock polisen mig ta! Jag går mot mitt öde, liknöjd hvart det bär. Ja, nog kan man höra, att gossen var kär! Pistolen han ladda nu, hiskeligt fort Och påsatte knallhatt — och när det var gjordt, Han gaf sig i väg till sin utvalda vän. Hon satt i en brödbod, hon sitter der än. Min bästa mamsell — så han yttrade vekt, Och såg på de bullar han bakat och stekt — Jag tänkte att vi kunde blifva ett par, Och jag vill arbeta för er alla dar. Tänk aldrig ditåt, — hon då svarte med hast, — Gå genast härfrån ni, och sköt ni er qvast! Om ock jag skall blifva en gammal mamsell, Till man tar jag aldrig en bagargesäll. Olyckliga! hväste han, tar du ej mig, Jag jagar en kula i bjertat på dig! — Nej aldrig jag tar er! hon skrek, och — det small. — Hon aldrig sett allvar i dylika fall. Pistolen den klicka, och det var för väl. — Mamsellen, förnöjd att ej skjutits ihjäl, Nu ropa på hjelp och bad karln veta hut; Han tänkte: ack vore pistolen en snut! Och nu på polisen fermt skrek lite hvar, Af tvenne konstaplar han togs i förvar. Pistolen ej glömdes. Förseglad den blef, Och sen till kontoret så vigtigt man klef. Polisen väl aldrig så mild varit förr, Den körde ut karlen och stängde sin dörr. Med galningar intet vi göra vill ha! På saken i Rådstun de reda få ta. Och der uti sak qvickt till botten man gick; Man lagade först, att man utkratsadt fick Det skottet som klicka, och det utan söl. Men tänk er förvåningen: krutet var — mjöl! Hvad f-n är det här? så herr Rådman brast ut; Det är ju blott mjöl, och ej något slags krut: Säg genast, hvar har du fått tag i det här, Och hvarför du gör oss onödigt besvär? Jag gick i en kryddbod, begärde mig krut, Och genast af bokhållarn fick jag en strut, — Men han gett mig mjöl utan ringaste skäl; — Nu kan ju dock saken sig sluta så väl. Men domarn gin röst så allvarlig uphof: Jag borde dig skicka på dårhus, din bof; Men må du ur landet nu skickas din väg, i För att annorstädes få knåda din deg. Och mördaren pussade domarn på hand, Och är nu på väg till ett främmande land. När han der har varit en tre fyra år, Så är det helt visst att en hustru han får. Secundus: