Dagens Nyheter – 22 mars 1867, sida 2

sjelf visste vara så vådlig för hans sinnesro. Alla husets tjenare sprungo naturligtvis ut på gården, för att bistå sin älskade husbonde; men Frank ville icke tillåta någon annan att stödja denne, emedan han fruktade att den sårade lemmen genom någon oförsigtighet skulle blifva skadad: Endast Lucy kunde han icke neka att vara honom bebhjelplig, då han bar den kära; ehuru tunga; bördan in i huset. När ban kände hennes mjuka hand vidröra hans, och hennes andedrägt värma hans kind samt såg hennes milda ögon förtroendefullt blicka in uti hans egna — då erfor han tydligen hvilken stor makt hon utöfvade på honom; och han gladdes på sätt och vis när han, genom att förklara att han sjelf ville springa till läkaren, för att denne måtte infinna sig så fort som möjligt; kom i tillfälle att aflägsna sig på en stund: LXI. Ödet tycktes ha beslutit omintetgöra Franks föresats att icke vistas i Lucys närhet. Den tillkallade doktorn förklarade att herr Freestones ben skulle ha måst amputeras, såvida det blifvit afbrutet aldrig så litet högre upp, och att andra mindre skickliga läkare troligen skulle ha vidtagit denna åtgärd äfven under förhåndenvarande fall. Men han trodde sig kunna rädda byggmästaren från den stora olyckan att, så länge han lefde, nödgas gå på kryckor: Den förr så verksamme herr Freestone måste nu under loppet af flere månader hålla sig i fullkomlig stillhet. Hans tillstånd blef visser