Dagens Nyheter – 21 mars 1867, sida 1

Om konsumtionsskatter. I föregående uppsatser ha vi sökt visa att beskattningssystemet under de sednaste 13—14 åren här i Sverge fortgått med galopperande fart i sådan riktning; att det mer och mer blir den stora, med sina händer arbetande klassen af folket, som får betala de största skatterna: Denna verkan uppkommer derigenom att staten tager hög afgift i form af tull eller accis å de varor som allmännast förbrukas; I Sverge betalas införseltull å sill och fisk; färger; bomullsgarn; kaffe, oljor; socker, sirap; tobak; tråd, väfnader m. fl. mycket använda varor; samt accis å bränvinstillverkning, och dessa afgifter, som utgå från den lägsta såväl som från den högsta i samhället; inbringa det mesta af de 23 millioner rdr (nära två tredjedelar af statsverkets ordinarie och extraordinarie inkomster), hvilka staten drager af tullen och af bränvinet. Ytterligare är visadt att sedan 1850 har beloppet af de indirekta skatterna tredubblats för hvarje person i riket, medan skatterna af fastighet och af inkomst förblifvit på nästan oförändrad ståndpunkt: Men det är icke nog med den orättvisan att, när klass jemnföres med klass, bördan af skatterna på det hela faller numera tyngst på dem som minst ega, utan tullbeskattningen, då den, såsom nu, uttages efter vigt, innebär en oerhörd orättvisa äfven derutinnan att den fattige, som måste nöja sig med att köpa grof vara, kommer att betala mycket högre tullskatt än den förmögnare, hvilken har råd att köpa fin vara: Påhel halfylleväfnader vexlar tullafgiften; enligt meddelanden grundade på fakturor, framlagda inför tullkomiten; från 25 ända till och med 91 procent af varans värde; och enligt flere profvägningsoch prisuppgifter, hvarå komiten haft tillgång, hade skiljaktigheten i värdet af ylleväfnader till och med visat sig så stor, att tullen i förhållande dertill omvexlat från elfva till mera än etthundratjugu procent. Den som icke har råd att köpa annat än simpel vara kan således få betala ända till tio gånger så mycket i tallskatt; som den hvilken har råd att köpa finare och bättre vara. Hvad kläde beträffar, kan hvarje klädesbandlare upplysa att tullen å groft kläde utgör åtminstone dubbelt så mycket som tullen å fint kläde, så att om den förmögne betalar