Dagens Nyheter – 20 mars 1867, sida 3

en kraftigare färg, kan ni knappast finna ord nog granna för det beröm ni egnar hr Stjernströms sty relse af mindre teatern. Det är onekligen ledsamf att ni midt under er förtjusning beröfvat hr Stjern ström äran att hafva uppsatt Orpheus i underjorden och i stället påbördat k. teaterdirektionen denna pjes, som nog i det förra fallet funnit nåd för edra ögon. Vidare ordar ni något derom, att k teatern nu tillegnat sig de förmågor, som bildat: i hr Stjernströms skola. Hvad beträffar mamsellerns Hammarfelåt, Harling och Nerman samt hr Har: son, kunna vi-visserligen erkänna denna skola; mer Torsslows och Pierre Delands döttrar hafva utan tvifvel en annan ledning att stödja sig vid, och att herr Knut Almlöf gått sin konstnärsbana fram på egen hand behöfva vi knappast framhålla. Det: samma gäller om hr Lagerqvist Hr Kinmanson tillhör af gammalt k. teatern. Vi anföra detta en. dast för att visa er förmåga att understundom tala som — den blinde om färgen. Ingen kan högre än vi önska att den svenska dramatiska konsten måtte intaga en hög och aktningsbjudande plats. Om vi vilja vara rättvisa, kunna vi icke förneka de allvarliga bemödanden k. tcaterdirektionen visat för att sträfva till detta mål, och vi tycka att det ligger i sakens natur att denna direktion bör vara lifvad af ett varmt intresse för att uppnå det Så är också utan tvifvel fallet Vi tro heiler icke att det är alldeles frivilligt, som direktionen understundom måst på repertoiren upptaga såkallade kassapjeser. Det anslag som k. stora teatern uppbär af staten och det ansenliga ansla som honungen lemnar, kunna icke betäcka utgifterna för den lyriska scenen. Den dramatiska teatern deremot, som är konungens enskilda egendom och således icke i åtnjutande af något statsanslag, lärer ej blott bära sig sjelf, utan äfven i ej ringa mån kunna bisepringa den stora teatern i eko. nomiskt afseende. På beloppet af denna undsittning från dramatiska teatern beror således i hög grad huru stort det nästan oundvikliga deficit för stora teatern skall blifva. När nu, såsom vi hört uppgifvas, Den sköna Helena redan lemnat en bruttoinkomst af omkring 70.000 rdr?) och derigenom under förra spelåret uppstått en relativt liten kassabrist, synes oss teater-direktione.s sökande efter likartade, af allmänheten ingalunda förkastade kassapjeser förklarligt och ursäktligt nog, aldrahelst om härtill läggos, att dessa bereda möj!ighe ten i ekonomiskt afseende att kunna uppföra klassiska arbeten af värde, hvilka deremot icke, oaktadt ett förträffligt framställningssätt, af a: lmänheten uppmuntras. Det har icke saknats i denr.a på kritik fattiga men dock kritiska tid uppmaningar till riksdagen att indraga det statsanslag som är k. stora teatern förunnadt. Vi för vår del tro det vara nyttigare och mera befrämjande för den dramatiska konsten. om detta anslag ökades så, att teaterns styrelse icke vidare behöfde söka efter sådana utvägar ur det ekonomiska betrycket, hvilka, vi medgifva det, ej alltid kunna leda till konstens höjder. Slutligen, min bästa F—n, några ord om den godbit ni lyckats upptäcka i Revue des deux Mondes. Det borde för er hafva varit en samvetssak att genomläsa Octave Feuillets Le cas de conscience, och ni skulle till er häpnad hafva förirrat er in i ett stycke, hvars sedliga beskaffenhet är minst sagdt tvetydig. Och det skulle verkligen vara genom ett sådant stycke som Theåtre Francais återgått till sin sanna bestämmelse! Att Revue des deux Mondes som, sannolikt på grund af det celebra förfsttarenamnet i ett obevaadt ögonblick låtit inrycka detta stycke i sina spalter, skulle lofprisa detsamma. finna vi förklarligt; men att hela den franska pressen i öfrigt kastat sig öfver detsamma är, såsom vi finna, någonting som icke sjelfva F—n hade trott. RR. ) Enligt herr F—n skulle Stockholm vara ett ofantligt stort dårhus, då den publik, som fyllt teatersalongen under 89 representationer, är, såsom ham förmenar, en här af dårar.