Dagens Nyheter – 14 mars 1867, sida 2

Det förordnades att: Granqvists helsotillstånd kulle af andre stadsläkaren undersökas samt att rån den sjukvårdsanstalt, der Granqvists ena elfvariga offer nu vårdas, attest skulle uttagas öfver wuruvida den sjukdom, hvaraf det arma barnet lider san blifva menlig för hennes framtid. Detta mål är af sådan beskaffenhet, att man ytterst motvilligt berättar något derom, men motviljan måste vika för angelägenheten att genom det sorgliga exemplet gifva föräldrar en kraftig varning för att noga vakta sina barn. Fördenskull omtala vi buru Granqvist kommit att få barnen i sitt våld. Granqvist hade under den tid han bott i huset AF 20 vid Norrtullsgatan delat sin tid, enligt hustruns utsago, mellan att läsa med barnen i dervarande skola och att utsprida andeliga skrifter. Under förevändning att sälja sådana skrifter har han vunnit inträde i ofvan omförmälda barns föräldrahem. Fadren till barnen, en inom sin samhällsklass väl aktad man, hade vid något tillfälle träffat ulfven i fårakläder och på det bestämdaste afvisat honom, men modren — svagare — hade icke gjort sammalunda, utan hade mellan henne och Granqvist den öfverenskommelse träffats, att en af de små flickorna skulle tillbringa hvar sin natt hos Granqvist i hans hemvist, då han ville — som orden fallit — hugna dem och föra dem på den rätta salighetsvägen. Förhören i poliskammaren ha visat följderna af en förvillad moders blinda tro och efterlåtenhet, Då det ofrannämnde passerade, låg Granqvists hustru sängliggande sjuk på en sjukvårdsanstalt. Hönstjuf. En 12-årig pojke, vid namn Carl Johan Pihl, son till arbetskarlen Anders Olsson Pihl, boende uti huset n:r 13 vid Trädgårdsgatan på Kungsholmen, stod i förrgår, jemte sina föräldrar, inför poliskammarens skrank, tilltalad för en mängd stölder, hvaribland icke mindre än 56 stycnen höns, tillgripna en å två i sender från i samma hus boende enkefru Ryberg. Pojken bekände öppet, men föräldrarne, hvilka, enligt hans påstående, icke allenast afvetat stölderna, utan äfven uppmanat honom att begå desamma, nekade; dock måste slutligen modren tillstå att hon på Hötorget bjelpt sonen att afyttra några af de stulna hönsen, För vidare upplysningars vinnande uppsköts målet tills i dag, då arbetskarlen Olsson och hans hustru tillsades återkomma; och blef pojken tagen i förvar, för att undgå ytterligare stryk af föräldrarne för det han talat sanning; han har nemligen redan blifvit för den skull slagen af modren. I sammanhang med ofvanstående vilja vi upplysa att innan den verkliga hönstjufven blef röjd, drängen hos enkefru Ryberg, Johan Welin, såsom vi förut nämnt, hängde sig af grämelse öfver att möjligen bli ansedd vara den skyldige. RBådhusrättern. . Fru Haebolin mot br Minnioh. I går fortsattes i rådhusrättens 5:te afdelning detta, af stadsfiskalen C. Silfversparre, efter angifvelse af m:ll Catharina Sofia Svensson eller numera fru Habelin mot vinhandelsbokhållaren Alfred Robert Lundström och hr H. Minnich väckta åtal, den förre för bevittnande, den sednare för begagnande af en rättegångsfullmakt, undertecknad med: bemälde fru Habelins namn. Vid målets pårop inställdo sig förutom samtliga parterna, äfven tre på hrr Miinnich och Lundströms egäran inkallade vittnen, samt förut afbörda vittnet, fru Carlsson. Innan vittnesförhören började tillkännagaf fru Habelin att hon ej längre ville bestrida att hon un. dertecknat fullmakten till hofrätten, men att hon ej visste om bemälde underskrift skett i hofrättens förmak. Hon vidhöll att hon ej underskrifvit någon annan fullmakt än denna. Notarien Synnerberg vittnade som följer: hr Synnerberg hade i november månad år 1866, på anmodan af hr Hugo Lundström, besökt dennei hans lagerkällare, i ändamål att söka bilägga tvistigheter som uppstått emellan hr Lundström och mamsell Svensson. Då han nedkom i lagerkällaren hade han, bland annat, hört yttras af endera Hugo eller Alfred Lundström till en annan i lagerkällaren varande person: mamsell Svensson skickade yss ner kongl. maj:ts utslag, hvaruti hon blifvit frikänd; här skall ni få se det. Hr Synnerberg hade härefter läst nämnde utslag. Sedan han läst detsamma åtföljde han hr Lundström upp i schweitzerilokalen för att samtala med mamsell Svensson, men som herrarne af den der varande uppasserskan erhöllo underrättelse att mamsell Svensson ej var hemnaa, aflägsnade sig hr Synnerberg då, men återkom sednare på aftonen. Under det samtal som nu uppstod mellan mamsell Svensson och hr Synnerberg, sökte denne sistnämnde förmå mamsell Svensson att göra rätt för sig och på svaret att hon ej redovisade för 2 månader förr än hon finge veta om hoa sluppe plikta, hade hr Synnerberg invändt att sedan kongl. maj:ts dom nu fallit och hon deri vore frikänd, så kunde denna hennes invändning ej längre gälla. Efter denna, af hr Synnerberg gjorda invändning hade mamsell Svensson förklarat att hon väl visste detta, men dock ej kunde nu betala sin skuld. Föröfrigt hade hon under samtalets lopp yttrat. att hon gifvit hr Lundström uppdrag att sköta målet och att hon visste det hr Minnich vore sakförare i detsamma. Fru Habelin förnekade det hufvudsakligaste af hvad hr Synnerberg omvittnat, och påstod att hr S. glömt omtala det väsentligaste, nemligen att han kört ut henne. För öfrigt medgaf hon att hr Lundström kommit upp till henne i schweitzeri. lokalen och yttrat: nu behöfver mamsell ej lägga ut någon plikt. hvarpå han lånat henne utsla. et, men återtagit det dagen derpå, innan hon unnit läsa detsamma. . Vaktmästaren i Svea Hofrätt Johan Petters. son hördes härefter och tog på sin ed, att han den 22 maj 1866 varit hos mamsell Svensson med kal. lelse att infinna sig i Svea hofrätt den påföljande dag, och hade hon äfven varit der, vid hvilket till. fälle han bevittnat en fullmakt, underskrifven a! mamsell Catharina Sofia Svensson. Mamsell Johanna Theresia Löfgren berät