Dagens Nyheter – 5 mars 1867, sida 1

Enhvar, som har någonting att tala om denne William Mason torde, för att komma i åtnjutande af ofvan omtålade belöning, derom göra anmälan å hvilket polisvaktkontor som helst. Mason läste denna kungörelse ända till slutet: Han hade, då han först varseblef sitt namn; spruttit till och tagit ett baksteg; men pyfikenheten höll honom qvar och ehuru han darrade under det att han fortsatte läsningen; lemnade han ej platsen, förrän han tagit del af hvarje rads innehåll: När han sedan började vandra framåt, såg ban på de personer; han mötte, med skygga blickar. Förmodligen fruktade han att de voro förklädda poliskonstaplar, som helt plötsligen skulle komma och fatta honom i rockkragen. Men det var icke många menniskor, som gingo förbi honom: En man som, att döma efter hans klädedrägt och utseende, tycktes vara från landet gick helt lugn efter honom, utan att, såvidt man kunde märka, egna honom någon uppmärksamhet: Dock kände han en viss oro öfver denne mans närhet; ty hos den brottslige injagas lätt fruktan. — Det var märkvärdigt; tänkte han: Hvem kunde ana detta? Det stod i tidningen att man icke visste, huru elden uppkommit — och naturligtvis kan ingen annan än jag veta det: Jag tog för afgjordt att de skulle anse olyckan ha inträffat händelsevis: Ivgen såg mig ställa lju-staken bland halmen, alltså kan ingen svärja på, att det är jag som med fri vilja orsakat branden: Det är rigtigt lugnande att ha detta medvetande. Blir jag gripen, kan ingen öfverbevisa mig att jag är brottslig, och jag måste alltså förr eller sednare bli frigifven igen: Det