Dagens Nyheter – 4 mars 1867, sida 2

De menniskor som lefva och röra sig i dessa höga hus och smala gränder; i hvilka en förpestad luft nästan ständigt är rådande, veta knappast hvad en fullt klar dager vill säga: De hafva också i allmänhet intet sinne för naturens skönhet; om om de någongång händelsevis skulle få se solen gå upp eller ned; känna de ingen beundran eller förtjusning: De betrakta detta herrliga skådespel med fullkomligt likgiltiga blickar och tänka sedan icke vidare derpå: Bill Mason gick en dag på en af de trånga gator; som sträcka sig utefter Thamesflodens ena strand: Uttrycket i hans ansigte och de blickar af tillfredsställelse han kastade omkring sig, vittnade om att hans tankar visst icke voro af en oangenäm beskaffenhet. .— Detta är ett ställe der man bör kunna trifvas; tänkte han: Dernere i Stamford tror jag polisen kände hvarenda menniska istaden; och man kunde icke gå utom porten förr än man hade konstaplars ögon fästade på sig; likasom hade man för hvarje gång bedt dem komma och skåda. Här är ett annat förhållande: här vet den ena menniskan just ingenting om den andra, och så länge man ordentligen betalar hvad man förtär; frågar ingen efter, hvarifrån man tar sina pengar: Jag kan icke alls tåla menniskor som lägga sig uti andras angelägenheter: Här vore det omöjligt att följa en persons steg: I går roade jag mig med att gå gata upp och gata ned; och dock blef det icke något slut på gatorna: Ah, denna labyrinth är förträfflig! Om jag är häri qväll; är jag i morgon fem eller sex mil härifrån; och likväl befinner jag mig på en plats; der ypper: