Dagens Nyheter – 1 mars 1867, sida 1

dylika obehag, om man vill vinna ett mål: Det är möjligt att gumman; när hon blir het, låter något oförsigtigt ord wundfalla sig; som leder till hela Hemlighetens afslöjande; I alla händelser är det af ingen nytta att fråga biljettförsäljaren: Jag vet verkligen icke hvad jag skulle säga åt honom: Medan dessa tankar följde på hvarandra i hans hjernå; irrade hans blick omkring åt alla håll; Den föll händelsevis på en man, hvilkens drägt gaf tillkänna att han var ett stadsbud; och som stod lutåd mot en pelare utanför ingången till stationshuset; hvisslande en bekant viså med all den styrka; hvaraf hans lungor voro mäktiga: Foxall betraktade honom ett ögonblick; derefter gick han fram till bonom: Härunder fästade han ögonen på hvarjehanda föremål och låtsade icke se den person; till hvilken han styrde sina steg. Först när kan kom på ett par alnars afstånd, från mannen, såg han på honom med ett uttryck af öfverraskning i sitt anlete: — Ahl! Jefferies, är det ni? utbrast han i hjertlig ton: Huru mår ni nu för tiden? Ni minns väl att ni och jag bodde i samma hus för några år sedan? Tag mig i hand, Jefferies: Det är en rigtig glädje att träffa gamla vänner. Gud vet; när jag sist hade det nöjet att 8e er. — Ni gick tätt förbi mig på gstan i fredags, svarade stadsbudet; Men som ni icke egnade mig någon uppmärksamhet; tog jag för afgjordt att ni antingen icke ville känna mig vidare eller också verkligen glömt mig. — Glömt er! utropade Foxall skrattande: