Dagens Nyheter – 27 februari 1867, sida 3

ER er AN SR Hvarjehanda Nyheter. Krinolinen är död i Köpenhamn. — — Död?e Jag föreställer mig att läsarinnan slår ned ögat och med vemodig blick täger liksom afsked från detta pansar, hvari hon under många år vunnit segrar. — Död? — Men det är en alltför vigtig nyhet att icke behandlas med all möjlig gard doch med en historieskrifvares fulla allvar och noggrannhet: Alltså, så gick saken till: Det var på tredje vintern sedan Danäevirke utrymdes — liksom då, så äfven nu i februari månad — en afton i ett herrans väder; som det gafs stor konsert på hofvet. 300 voro inbjudna, :både qvinnor och män — och allesammans voro de af en viss rang, och täckeliga voro de att skåda. De sora stjernorna tindrade granneligen som solar på de guldbroderade uniformerna, och diamanterna blixtrade i kapp med de spelande ögonen. Men den ena såg på den andra; de sågo på drottningen och på sig sjelfva, och en hvar nöp sig i armen och frågade: Ar detta verkligen du sjelf? Och pappa såg på mamma, och mamma såg på dotern, och på mången äkta kammarnäsdnk föll denna afton en hemlig tår — ja, det kunde icke längre döljas: drottningen hade lagt af krinolinen, och hofvet hade följt drottningens exerkpel, och cAmaliegadee hade följt med hofvet, så att på hela hofkonserten fanns icke en enda fogelbur. Frid vare med dig, stackars krinolin! aeMän skulle tro, att man befunno sig i en af parisersalongerna från 1793, hviskade en gammal diplomat, som vid samma tillf le kritiserade publicum från en fönsterfördjupning i det ban tryckte lorgnetten djupare in i ögonvrån; pHuru?a — brista ni ut; mina damer — från den stora revolutionen?e och den unga fröken, som erinrar sig de välbekanta skildringarne af den tidens toilletter, slår blygsamt ned sina ögon; Men sanningen måste tram; Den är, som sagdt, historieskrifvarens första pligt, och ju allvarligare det ämne är, som han behandlar, desto större blifva också fordringarne i detta fall. Och hurudana voro då klädningarne, mina damer, vid den omtalade hoffesten i Köpenbamn året 1867 i februari månad. Mycket korta framtill — till glädje för den lilla vackra blondinen med sin lilla nätta fot, men till grämelse för henne der i den röda florsdrägten med det tjocka smalbenet och med den breda foten — vidunderliga släp; fällor för herrarne; — visserligen icke något arf från slutet af förra århundradet, men möjligen upptagna som ett bindeteckeu mellan den tiden och våra dagar; och så — ja nu kommer revolutionen i hela sin förfärlighet; — utringade ända till — ja min medfödda blygsamhet och konsiderationen för mina läsarinnor öfvervinna till och med min historiska noggranhet och förmår mig endast att sätta ett tänkestreck, hvilket emellertid en hvar kan öfversätta efter eget behag: Men diplomaten, som tryckte lorgnetten längre in i ögonvrån — ja nu förstå vi honom den gamle kännaren! (L. W.) Fru Ristori, den utmärkta skådespelerskan, uppträder i Förenta Staterna och hade der från september i fjol intill februari i år förtjenat -137,000 dollars (omkring 350,000 rdr); I Chicago förtjenade hon på sitt uppträdande i fem representationer omkring 33,000 riksdaler. Högt homorarium, Sångerskan fröken Betselheim,; för ögonblicket verldens omfångsrikaste och mest utbildade altröst, som hittills haft fast anställning vid operan i Wien, skall med första öfvergå till stora operan i a a 6 TT TT TT CT rn 0 ee