Dagens Nyheter – 27 februari 1867, sida 3

Minneslista för jordbrukare i mars 1867. Så länge vinterföret fortfar, bör man aldrig försumma att begagna det för underlättande af de körglor, hvilka under de båda föregående månaderna fönmefhunnits. Dessa körslor äro hufvudsakligen ljande. Framkörning af gärdselfång. Att på vagn framsläpa gärdsel och stör är mödosamt och vagnarne blifva derigenom ofta förstörda. Gärdselfång, hugget i kärr och sumptrakter, måste, om det ej skall bli qvarliggande i-skogen, hemtas medan kärren bära att köra. Det är nyttigt att, om stängsel för öfrigt ej brukas, åtminstone stänga omkring de till betning afsedda fälten. De såkallade Romanska gärdesgårdarne fordra ej mer än hälften så mycket virke, som de hvilka vanligen brukas. Men skola endast de fält instängas, på hvilka kreaturen betas, äro flyttbara spjelgrindar, som kunna på mellantiderna förvaras under tak, ändamålsenligast. Frambkörning afsommarved, Äfven den bör man om möjligt undvika att framköra på vagn. Framföres såkallad långved, bör den sönderhuggas och upptrafvas för att torka under sommaren, ty att bränna rå ved medför, obehaget oberäknadt, dubbel åtgång. Framkörning af stackadt hö. På större egendomar blir ofta en del af höet stackadt ute på ängar och gärden.OAfven detta är det fördelaktigaste att hemföra på slåde, så att åker och äng ej måtte törderfvas af hjulspår. Då åkerbruks-arbetena i april begynna, har man dessutom alltid fullt upp att göra för såväl folk, som dragare, och bör ställa så till, att deras tid ej då upptages af göromål, som på förhand under den mindre bråda tiden kunnat göras undan. Framkörning af gödsel på vårlanden. Om man vill odla rötvexter och grönfoder, så måste man också gödsla den jord, som dermed skall besås. Kan denna gödsel utföras på släde, så går arbetet vida fortare och åkern skadas ej genom tillpackning, som blir oundviklig då gödseln, isynnerhet sedan jorden :upptinat, utföres med vagnar och hvarigenom man fär föga nytta af höstplöjninen och svårt för att få ordentligt och fint bruk på kern. Gammal svensk och ny utländsk erfarenhet lär oss, att det är fördelaktigast, att genast utsprida gödseln på åkern, såvida denna ej har för stark lutning eller är utsatt för öfversvämning af vårfloden. Framkörning af grus till landsvä. garne, Hvad som gör detta i sig sjelftsvåra åliggande ännu mera betungande, är jordbrukarens sky. ighet att grusa sina vägstycken ej allenast på hösten, utan äfven midsommartiden, då så många andra vigtiga göromål upptaga Hans tid och gruset söndersmulas på den tillhärdnade landsvägen af vagnsbjulen och förflyger i dam. Väggrusningen bör ske om hösten, oeh vägen om våren endast af. jemnas, gropar fyllas o. s. v. I hvilket fall som helst, bör framkörningen af gruset, såvida sandgropen ej är belägen bredvid vägen, dock alltid ske under vintern; och mars månad med sina långa dagar är lämpligast derför. Gzruset bör vara groft, jordfritt och ej blandadt med större stenar. Framkörning ef stem till grundmu. rar, kiällrar etc. Stensläpning är mödosamt på barmark. Man bör söka verkställa den på före. å det stenarne under vintern ej skola frysa fast, böra de föregående höst läggas på underlag. Framkörsing af kalk. Kalken är för vår kalkfattiga lerjord af stor vigt, dels såsom gödsel och dels såsom sönderdelningsämne. Kalken kan användas såväl direkte på åkerfälten, som till pudrett och kompostberedning. Dessutom är den särdeles lämplig för att borttaga den ammoniaklukt, som utvecklas i stallar och fähus och hvilken, så fort den märkes, kan undanrödjas genom tunnt utspridande af kalk öfver golf och gödselrännor. Kalk bör aldrig påföras jord, som är i saknad af mylla eller genom en mängd skördar blifvit utsugen; ej heller förr än jorden blifvit grundligt utdikad; ej heller på jord, som innehåller tillräcklig kalk. Då kalken föres på gräsvallar, bör det ske i osläckt tillstånd, tidigt på våren innan gräset börjat växa; efter sönderfailningen går då spridningen lätt. Skall kalk användas till säd, kan den efter sista plöjningen före sådden utföras osläckt, fördelas i små högar på tegarne, öfverhöljas med jord och efter släckningen spridas och myllas med harf, innan säden sås. Hvad qvantiteten beträffar äro åsigterne mycket delade. 10 å 20 tunnor släckt kalk per tunnland, mer för lera, mindre för lösare jord, torde göra önskad verkan, då kalkning förnyas hvart 10:de år. Särdeles vigtigt är det att taga vara på husgödseln, som, behandlad efter det inom länet allmänt brukliga sätt, ger ett dyrbart gödningsämne. Men man bör akta sig för att blanda den ensamt med kalk, emedan den kemiska undersökningen gifvit