Dagens Nyheter – 23 februari 1867, sida 3

Så, broder, hjelp mig då att a a på, Släpp mina händer, jag ej mera lider. Men icke orkar jag att hemåt gå, Fast himlaljuset sig på vägen sprider. — Se! dörren öppnas, broder, kom med mig, Ty icke går jag in, förutan dig! Hon tystnar... full af ångest gossen lyss, Det lilla hjertats slag han mer ej hörde Det hade stannat ren vid dödens kyss, Som kalla nordanvinden med sig förde. Men gossens ångestskri nu tystnan stör Och till hans sida sena hjelpen för. En resande de arma barnen fann Och förde dem till dystra hemmet åter. Der matta lågan uti spiseln brann, Och modren sitter när intill och gråter. I famnen hon sin späda älskling har, Ack, snart den enda som hon eger qvar! Men sjuke gossen yrar natten om, Den lilla systern uti bimlasalen Han ser. — Hon ropar oupphörligt kom! Eär är så skönt, hit hinna icke qvalen! O, moder släpp mig, bort jag mäste gå Från dig, du hör väl att hon ropar så? Men modren nu på sina späda ser Och qvalet bränner hett på hennes hjerta: Jag frågat solen, som på himlen ler, Om den begripit har en moders smärta? Jag frågat stjernorna, men svar ej fått. Ack, endast Gud den smärtan har förstått! Elis Emil.