Dagens Nyheter – 23 februari 1867, sida 3

ST inifadksnkensinn De ibjälfrusna barnen.) Bröd! sägen J; jag eger det ej mer Och icke kan jag gifva er mitt hjerta. Jag frågat solen, som på himlen ler Om den begripit har en moders smärta? — Gån, mina små, gån uti bygden ut, Så fån J kanske litet bröd till slut! Så talar modren, kläder sedan på De arma barnen; lätt är dock habiten. Den lilla flickans yllekjortel grå Är kort, och gossens jacka tunn och sliten. Af öfverplagg här finnes intet spår, Fast kylan ren till fjorton grader går. Gud signe eder! hviskar modren sen Och öppnar derpå dörren för de arma — J kommen säkert nöjdare igen, Ty Gud och menskor skola sig förbarma! Men dröjen ej fast fästet skimrar klart, Ty nyss för jul, ni vet, det qvällar snart. Hon står i dörren, tittar efter dem, Så kärleksfullt kan blott en moder blicka. O Gud ledsaga barnen åter hem: Det är dock hårdt att så behöfva skicka De små i kylan ut, att tigga bröd; Gud bjelpe den som lider sådan nöd! Men barnen vandra nöjda hand i hand, Och ingen oro trycker deras sinne: På bröd de hoppas, kuttra dock ibland, Tills snart, uti den varma stugan inne, De glömma kölden och få mat ock drick Samt mången medlidsam och vänlig blick. De gingo vidare de stackars små Och hvarje dörr så villigt sig upplåter. De bröd och andra milda gåfvor få, Och glada skola snart de vända åter Till modren, väntande i vinterqväll, Så ångestfull, uti det låga tjell. En enda var dock ej mot barnen huld, Fast deras öfvergifvenhet han kände. Han glömde bort sin pligt, sin dyra skuld Till Gud och likar, stadda i elände. Han barnen jagade ifrån sin dörr Så obarmhertig, och så kall gom förr. Men vinterqvällen hastigt sänker sig, Och vinden sveper genom mörka skogen Och käns än mera bister på den stig, Med hvilken vandraren är så förtrogen. Ack, lycklig den som hunnit målet ren Uti sitt hem vid brasans milda sken! Men hand i band de arma barnen gå, Fast nu helt tysta vid hvarandras sida. De mycket långsamt röra föttren små, Ty af den starka kölden grymt de lida. Åck stanna! stanna! — lilla flickan ber — Det är så mörkt, jag vägen icke ser. Så låt mig sitta här en liten stund Och andas ut och mina tårar tvinga. Och fick jag sofva blott en enda blund, Så tror jag att jag sen förmådde springa. QO nej! försök att gå, vi eljest dö Och få vår graf i denna djupa snö. Men flickan lyssnar ej till brodrens bön, Vid vägens kant hon sätter sig helt stilla. Han suckar, tar sin plats bredvid i snön, Och sluter sedan innerligt den lilla Intill sig. — Mamma! mamma! öppna då Vi kunna ej i kylan längre stål Hon lider mindre, ty hon redan är Förvirrad till sitt sion den späda, arma, Men gossen, som den tyngsta bördan bär, Ber under tårar: må sig Gud förbarma. På systerns fingrar små han andas ömt, Sen hennes hufvud vid sitt bröst han gömt. Hon öppnar sina ögon än en gång Och fäster dem på himlahvalfvet vida: Dit upp är kanske vägen ej så lång, Och der behöfver man ej mera lida; Så mamma sagt, och godt hos Gud det är, Och juleljusen ständigt tända der. i 4) Poemet har till grund en verklig tilldragelse, som förut tått omtalad i denna tidning, n:o 608, uti ett bref från Iatergötland. Mopreeet