Dagens Nyheter – 23 februari 1867, sida 2

— Ert! utropade öfversten: Men det var icke till er jag lemnade penningarne, derom är jag säker: — Afven jag är det; min herre; sade Frank; i det han upplyftade hufvudet med en viss stolthet; men jag har förlorat min plats och mitt goda rykte. Man anser mig vara en yngling utan heder; och jag skulle ha blifvit straffad såsom tjuf; såvida icke min principal; hvilkens ädelmod ej sällan besegrar hans rättskänsla; hade behandlat mig med mera mildhet än jag syntes förtjena: Ehuru han alltid trott mig om godt; kunde han; sedan han bekommit ert bref; icke tvifla på att det var jag som mottar git och förskingrat penningarne: — Det är naturligt! svarade öfversten; syn: barligen rörd: Er berättelse smärtar mig djupt : : Besynnerligt! ..; Jag kommer icke ihåg namnet nu — det intresserade mig föga; såsom ni kan förstå — men jag vet bestämdt attjag aldrig sett er. Min gamle vän; George Canningj brukade säga att han aldrig glömde en röst; och jag tror att jag aldrig glömmer ett ansigte. Ni måste ha lidit mycket för min skull; och jag försäkrar er att jag är mycket ledsen öfver hvad som händt, ehuru jag sannerligen ej vill tillskrifva ig sjelf orsaken dertill; ty jag har blifvit lurad likaväl som ni; Nu är frågan: hvad är det bästa vi under sådana förhållanden kunna göra? — Ol herr: öfverste; sade Frank; anser ni mig fordra för mycket; då jag ber er med några rader af er egen hand intyga att ni aldrig har sett mig? Om ni visste huru olyckligt det är att vara ansedd för en brottsling — att bli utpekad på gatorna och bemött med isande