Dagens Nyheter – 23 februari 1867, sida 2

Om främmande trosbekännares frioch rättigheter. Den fråga, som, afhandlande detta ämne; nu och äfven förut varit före vid riksdagen, men hittills alltid förfallit, denna sista gång i första kammaren med blott ett ringa öfvervägande röstantal (15) är af för stor vigt för att ej äfven af riksdagen icke tillhörande personer diskuteras: Vi brösta och yfva oss ju alltid öfver vår tids framåtskridande såväl i det, som angår det materiela som ock det ideela. Hvilken af oss är det t. ex., som ej med fasa och en viss öfverlägsenhet tänker på förföljelserna af de kristna under det första århundradet af vår tideräkning? Hvilken är det, som ej vid erinringen härom tänker: huru oupplysta voro ej menniskorna då mot nu! Aldrig skulle sådant numera kunna komma i fråga, tack vare bildningen, som alltmera utbreder sig och afvärjer alla sådana gräsligheter! — Medgifves, att visserligen skäl kunna finnas för att tänka så; ty ej kunna sådana barbariska handlingar numera försiggå oanmärkta eller åtminstone tålda. Men ehuru den yttre råheten har gifvit vika; så är likväl den inre; i handlingar ej ådagalagda, nästan lika farlig, om än ej:dess förderfliga följder äro lika i ögonen fallande. Man märker den ej; den är liksom medfödd: Af sådan beskaffenhet äro dessa så djupt inrotade fördomar mot andra trosbekännare. Jag nämnde nyss, att man gläder sig öfver framåtskridandet. I många fall är det visserligen att glädja sig åt, både i afseende på det ideela och på det materiela, ehuru många äfven finnas, som plåga våra öron med sitt skrik om den gamla goda tiden. Men i många fall har det ej varit så särdeles att glädja sig åt; åtminstone i vårt land: — Om vi kasta en blick i våra häfder, så se vi, att redan vid Upsala möte år 1593 beslut fattades; att främmande religionsbekännare ej skulle få innehafva något embete i statens tjenst; Ett sådant förbud utfärdadt på den tiden är ganska förlåtligt; men högst besynnerligt är; att det ännu eger gällande kraft, ty de rättigheter, som medgåfvos dem i 1809 års: regeringsform äro så obetydliga; att de ej kunna anses såsom annat än ett genom :nödvändigheten tvunget medgifvande; Norge, som först långt sednare än vårt fädernesland tillät judarne att vistas der, har redan; som hr Ahlgren i andra kammaren yttrade; åt dem jemte bekännare af andra kristna religioner än den evangeliskt-lutherska, medgifvit så be. tydliga förmåner, att de till och med hafva tillträde till representationen. — Har man väl hört, att några olägenheter uppkommit genom detta eftersläppande af de tyglar, som det ber hagat okunnigheten och vidskepelsen att pålägga en del af samhället? Nej! Och lika litet skulle sådana komma i fråga här som i utlandet; Hvilka äro väl äfven de skäl, som framställas af motståndarne till denna reform? De få, som de kunna andraga, äro, som det äfven tydligt blifvit visadt vid riksdagen, hvilande på ganska lösa grunder. Hvilka skäl skulle väl här kunna vara giltiga för att undanhålla judar; katoliker Im, fl. de o rättigheter, af hvilka i Amerika hvarje