Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 3

En mörk skildring från Jemtland. Hammardal den 4 febr. 1867: Sällan hinner vår klagan ned till våra bröder i landet, utan förqväfs bland drifvorna och dör bort med genljuden i fjellen. Vi kunde dock hafva mycket att meddela; som; egnadt en allmännare uppmärksamhet, någon gång kunde blifva föremål för en undersökning och rättelse, men vägen att vandra är lång och den fattiges ord egnas mindre uppmärksamhet. Vi hafva derföre i skrift gifvit våra tankar gestalt och må de, intagna uti eder tidning, vandra man från man och framställa sig till våra landsmäns och höga vederbörandes benägna betraktelse; Här i Hammardals fjellsocken är allmänna meningen; att det understöd af 16,000 riksdaler, som af staten år 1865 lemnats åt de nödlidande, icke af. då varande landshöfding blifvit rätt användt. Det användes så, att han halp de rika, men stjelpte de fattiga. Ty derigenom att landshöfdingen lät hos bönderna för medel af nämnde understödssumma uppköpa lin, ull och så kallad väft eller vinterull, gingo de fattiga miste om all spånad hos bönderna, som för den dryga betalningen afyttrade allt hvad råärane af dylikt slag, som de egde. Hade deremot råämnet ej köpts hes bönderna och de fattiga fått penningar i förskott på det så kallade kronospånet, så hade de om hösten kunnat köpa sig spanmål i Sundsvall och haft kornmjölspundet för ungefär en riksdaler; nu köpte bönderna spanmålen för de erhållna penningarna i Sundsvall, och mjölpundet kostade de fattiga två riksdaler och omkring sex till åtta skillingar deröfver, och ingen hade pengar att köpa mjöl utom den, som hade spunnit, och spånaden betaltes raindre än hvad bönderna vanligtvis gåfvo. Mången så fattig, att han: hvarken hade husrum eller spionrock, hade förr fått arbete, mat, husrum och värme hos bönderna, men nu var denna utväg helt och hållet stängd och ändock utdelades intet åt de mest nödlidande, åtminstone i Hammardals socken, hvilket bosgående intyg torde få bevisa. Uppå hustru Christina Högborgs begäran lemnar jag detta intyg rörande kronoskänken till de fattiga och nödlidande i Jemtlands län och Hammardals socken, att kommunalstyrelsen i Hammardal ej har erhållit någon sådan till utdelning åt fattiga, ej heller jag vet något derom. Hammardal och Hallen den 3:dje juli 1866. J. P. Tetting, Nämnd. o. ledamot vid kommunalstyrelsen. Det så kallade kronoarbeiet såldes färdigväfdt på auktion i större packor; de rika köpte för godt pris och de fattiga, om de voro aldrig så i behof af kläder, fingo vara utan; då de ej kunde köpa större stycken. Om öfverallt, sågom i Hammardal, icke något af den skänkta summan blef utdeladt gratis, önskas få veta, hvartill den slotligen användes? Den finnes kanske qvar, men icke blef den till sitt ändamål rätt använd. Presterna äro sig lika öfverallt i verlden; lika giriga bland de torftiga fjellen och drifvorna, som i de rika söderländerna, och såsom bevis på hwu de äro i vår ort, utbedes få nämna: Prosten i Hammardal och haus arrendator hafva vräkt en bonde från ett presthemman Svedje i Hallens by, bvarpå bonden och hans fader arbetat och odlat i femtiotre år. Bonden bor nu vid öfver sextio år och med sjuklig hustru och två små barn hos grannarna i ett uthus, och bade icke bönderna varit barmhertigare än prestepv, så skulle mannen med hustru och. barnen fått svälta och frysa ihjäl, blottställd för vinter och oväder utanför de