Dagens Nyheter – 9 februari 1867, sida 3

Gråsparfven. Du genuina nordbo: Hvarför dröjer Du här, sen dina likar dragit bort? Med dina fötter små du drifvan plöjer; De skola väl förfrysa, innan kort. Det är just hemskt att se dig hufvet bocka Och ur den frusna snön din föda plocka. Ack, vore jag som du, jag skulle ila Till fjerran rymder bort med himlens sky Och mig i sköna, milda nejder hvila, Och sedan längre bort åt söder fy, Att lyssna på hur andra foglar qvittra. Till italienarns kärlekssång och cittra. Det är så kallt, så bistert här i norden. Sen Bore kommit ned från sina fjell Och lägger hvita manteln öfver jorden Och breder vecken ut kring dal och häll. Du arma sparf, du öfvergifna lilla, Hvad du uti ditt fosterland far illa! Så sad jag, då jag såg en råsparf hoppa Midt för mitt fönster på den frusna snön Och djupt och tätt den lilla näbben doppa, Att några från ett hölass fallna frön Uppsnappa. — Ack, den stackars lilla ungen; Han måste göra så — han var ju tvungen. Då, hastigt som en blixt, sig fogeln lyfte På lätta vingar till min fönsterkarm Att slippa in hos mig väl var hans syfte Och in han kom, satt stilla och blef varm, Han bröstet höjde, vingarna han sträckte Och åt det bröd mitt finger honom räckte. Och nu — 0, under: gaga skall man säga — En sparf, som eljest icke sjunga kan, Sjöng nu för mig; dock ej som foglar plåga... Nej, på en mensklig melodi sjöng han; Och tonen, som ur lilla strupen trängde, Med sakta, underbara ord sig mängde. Med skaldens egna kraft att allt förnimma, Hvad mängden icke tydligt fatta kan, I aningens och känslans ljufva timma Till lilla sparfvens språk jag nyckeln fann. Och mycket väl förstod jag hvad han sade, Då späda hufvudet på sned han lade. Jag vill och får ej lemna fosterjorden, Naturen säger jag skall stanna här. En liten gråspart skapades för norden, För söderns fägring han för tarflig är. Sång-fågeln må till varma länder ila: Här söker jag min föda och min hvila. Här bygger jag mitt lätta hus om våren, Här fostrar jag min ätt... Här vill jag dö, Och nordens fjärilar omsväfva båren, Och nordens blommor den med doft beströ. Kanske när tiden slutat har sin talan Får jag ock stämma in i sångarskalan. Wilhelmina.