Dagens Nyheter – 9 februari 1867, sida 2

icke någon kruka, men är fullkomligt okunnig i bruket af vapen och har ännu mindre lust att låta mörda sig, då han står i begrepp att föra en älskad brud till altaret; Mr Gordor, som är utmärkt både som skytt och fäktare, lyssnar till den unge mannens skäl och lemnar honom tvenne. års uppskof med duellen, för att under tiden öfva sig i vapen-idrotter. Men detta uppskof lemnas på hårda vilkor, hvilka brukspatronen dock tror sig helt behändigt kunna undgå; Detta lyckas emellertil icke; han öfverlistas ständigt af mr Gordon; som följer honom såsom en skugga och gör med omutlig stränghet och engelskt lugn bruk af sina rättigheter på grund af den öfverenskommelse, hvarpå brukspatronen nödgats ingå. Denne kommer härigenom vid flerfaldiga tillfällen i en belägenhet, som är både ömklig och löjlig, men — slåss kan han inte och dö vill han inte, dertill har lifvet alltför mycket behag för honom: Emellertid öfvar han sig flitigt i fäktning och målskjutning under sin barndomsvän löjtnant Reibels ledning, för att i nödfall kunna våga en dust med den obevekliga mr Gordon, allt under det att han som en jagad hare reser från det ena stället till det andra för att draga ut på tiden och för att befria sig från sin plågoanade. I första akten träffa vi honom vid Gustafsberg, åtföljd af sin unga maka, denna3 syster, Ellen Winter (m:ll Lundström) och löjtnant Reibel. Men ett, tu, tre gör mr Gordon sin entrå, till brukspatronens outsägliga fasa, och börjar sina befängda experimenter, hvilka framkalla ohejdad munterbet. En brådstörtad afresa blir följden, och i andra akten uppdyker brukspatronen med familj i Nizza, alltjemt förföljd af engelsmannen, som här gör honom till ett åtlöje för hela badsällskapet. Brukspatronen, ursinnig och förtviflad, manar nu ut mr Gordon, för att få ett slut på sina lidanden, men mr Gordon utmanas dessförinnan af löjtnant Reibel, slåss, blir svårt sårad, och brukspatronen, fri såsom fågeln, far till Dijon, i hopp att der kunna dölja sig tilldess de tvenne åren äro förlupne och han bli fri från duell och kontrakt. Men mr Gordon tillfrisknar, dröjer ej att uppsöka sitt offer och den så länge förberedda duellen eger verkligen rum; Genom hvilken följd af tilldragelser brukspatronen undgår att spetsas på mr Gordons värjspets eller att genomborras af hans välriktade kula förtiga vi; detta bör ses och höras, icke läsas. — Samtlige de spelande uppburo väl sina roler; Hr Bergström var genom-rolig såsom den stackars förföljde brukspatronen och hr Thegerström mästerlig såsom hans plågoande. Fru Thegerström, såsom den unga frun, gjorde sin mans kärlek till lifvet helt naturlig, ja, man måste till och med förlåta honom att han hellre spelade kruka, än lät sig ryckas från en sådan makas sida, välförståendes då hon sjelf lät sig nöja med, att hafva en kruka till man. Herr Rådeström var en ståtlig löjtnant och m:ll Lundström en så täck och intagande Ellen Winter, att man måste finna hennes inflytande på händelsernas gång fullt berättigadt. De öfrige hade mindre betydande roler; Operetten aRosen i Saint-Flour är till innehållet en bagatell; men Offenbach har genom en glad musik gjort den ganska rolig. M:lle Lundström; Rosen i Saint-Flour; återger sin roll på ett sätt, som tillvinner henne lifligt bifall och lofvar att denna unga skådespelerska kan bli något utmärkt med tiden. Hr Warberg, som den armstarke och lätt uppbrusande kopparslagaren, är äfven synnerligt lyckad. Till åtskilliga prenumeranter t Stockholm, Vi fästa uppmärksamheten derå, att tillsändningen af Dagens Nyheter afbrytes för de prenumeranter, som ännu icke förnyat prenumerationen, der icke det redan är uttryckligt tillsagdt att man fortfarande vill hafva tidningen. Smånyheter. En gatsoen. En plåtslagare på ett tak, sysselgatt att skotta ned snö: Se upp der nere! En gammal gumma med en låda under armen: Vänta litet! (En stor mängd snö kommer nedstörtande). Kors i herrans namn, såna menniskor! (Skakar snön af sig och skyndar bort.) Ett ele