Dagens Nyheter – 7 februari 1867, sida 2

innerlig ömhet bemödade sig att förqväfva de dåliga anlag, som funnos hos Robert; visade sig alla hans försök i detta afseende fullkomligt fruktlösa; det hjerta, han ville omvända var alltför hårdt; Hans vackra ord funno ingen genklang i yng lingens bröst; och de löften denne afgaf; voro derföre aldrig allvarligt menade: Herr Freestones bemödanden motverkades dessutom af en makt, som beklagligtvis var vida större än den bort vara: Robert Blackburn var en nära slägtinge till fru. Freestone, hvilken, såsom läsaren redan torde hafva insett; icke besatt det välde öfver sina känslor, som en och hvar, hvilken har ett barns uppfostran sig anförtrodd, så väl behöfver: Hon älskade honom i så hög grad att man nästan kan säga att hon afgudade honom, och hon bevisade honom sin ömhet — såsom personer med hennes karakter vanligen göra — genom att tillfredsställa alla hans nycker och uppfylla icke allenast hvad han förklarade vara sin önskan utan äfven hvad hon trodde honom önska. Följden häraf var att hennes skyddsling snart blef hennes tyrann; och då hon icke, äfven om hon aldrig så gerna ville det, kunde förmå honom att omtala hvartill han använde de penningar, med hvilka hon försedde honom, fann. hon sig reducerad till ett verktyg åt hans vilja och hade, när han blef äldre; ofta mycket huf vudbry, för att anskaffa de medel han reqvirerade. Härander var det henne omöjligt att se honom i hans rätta dager. Hon hittade på ursäkter för alla hans fel samt såg hans goda egenskaper — ora ingen annan märkte dessa;