Dagens Nyheter – 7 februari 1867, sida 2

Olyckor på Nordsjön. I Göteborgsposten för i går d. 6 d:s läses fölande: Ofta tilldraga sig i vår skärgård händelser af djupt gripande beskaffenhet, men sällan har väl, under befolkningens i denna skärgård oupphörliga strider med ett uppretadt haf — strider som hota med döden under tusen skiftande gestalter, — ett mera skakande skådespel visat sig än det som egde rum sistl. lördag på och i närheten af Hönö. I fredags utgingo nemligen alla på ön hemmahörande fiskarbåtar, till ett antal af 18 eller 20 och hvardera bemannade med 5 å 6 personer, för att fiska. De hade hunnit 3 eller 4 mil ut bland drifisen i Kattegatt, då plötsligt en så stark dimma uppstod, att båtarne mot aftonen ej kunde finna väg till någon hamn. Omgifna af ismassor, utan att veta hvart de. skulle i den mörka natten styra sin kosa; öfverraskades de dessutom af en sydlig storm, som gjorde deras belägenhet ännu mera förskräcklig. Hållande undan för stormen anlände af hela antalet båtar blott tvenne under. djupaste mörkret i hamn vid Fotösund. De öfriga lågo fortfarande qvar ute i hafvet. En af båtarng dref under natten mot ett skär och slogs af de rasande vågornai stycken, men besättningen, bestående af 5 å 6 man, lyckades rädda sig på skäret och kom derefter i land på Rönö; en annan båt hemma å Höppeln; delade samma öde mot Paternosterskären, men äfven dennas besättning räddade sig på skären och kom sedermera i land vid Klädesbolmen. En båt gick förlorad ute i hafvet, hvarvid väl besättningen räddades, men en man fick sin arm krossad. Att skildra de fasor, som denna natt och denna belägenhet måste ha egt äfven för män, hvilka likt dessa dock äro så vana vid att skåda döden i ansigtet, skulle vara fåfängt, och lika svårt torde det vara att återgifva de hemmavarande hustrurnas och barnens känslor, då natten sjönk och stormen började bvina, utan att någon enda af dem, som på morgonen lade från land, återvände för att lemna en underrättelse om den lilla flottiljens öde. Den, som denna qväll hade mod att trotsa den kalla blåsten, såg långt ute på klipporna en mängd grupper af personer, hvilka ej kunde annat än inge djupt medlidande, Det var de bortavarandes hustrur, barn och anhöriga, som med bäfvande bjertan spejade utåt det af isstycken betäckta hafvet; Förgäfves sökte likväl den ansträngda blicken efter ett enda segel. Natten kom och man såg intet mer, man knappast hoppades något mer; Följande morgon befunno sig samma grupper åter på klipporna, långt innan dagen inbrutit. Scenen var densamma som qvällen förut; lifligt påminnande om en bekant tafla, som återger en dylik tilldragelse. Ofverallt sörjande qvinnor och barn, ty ännu sågs ingen enda båt på hafvets vida yta. Slutligen varsnas dock en sådan, som styr mot land, och hoppet börjar återvända. Annu en båt synes och sedan allt flera. Stormen hade dock kring kusten hopat så stora massor af drifis, att de uttröttade och utmattade fiskrarne blott med yttersta möda lyckades framtränga till den efterlängtade stranden och till sina närmaste, hvilka utstått en så grym ängslan: Annu i söndags afton saknades likväl en båt med des3 besättning. Det berättades att man sett tvenne båtar bland isen drifva till sjös, och den på Hönö saknade är troligen en af dessa. — Från Uddevalla skrifves den 5 dennes: