Dagens Nyheter – 4 februari 1867, sida 2

det olycksbringande brefvet till ledning för sitt omdöme, icke kunde annat än tro på sanningen af den uppgift, som deri var meddelad, och att han under sådant förhållande icke hade rättighet att fordra: ett så vänligt bemötande som det han rönte. Under det han derföre i medvetande om sia oskuld inlade en viss värdighet i sin ton och sitt uppförande, visade han hvarken trots eller vrede, och det låg ett uttryck af bedröfvelse, blandad med en viss bestämdhet i hans röst, när han svarade: — Jag har ingen rättighet till att känna mig stött herre, öfver hvad ni säger. Skenet vittnar så emot mig att ni nödvändigt måste anse mig vara skyldig; och då ni hyser den tanken om mig; är jag icke värd er förlåtelse: Jag tackar er för den godhet, ni bevisat mig, och jag hoppas att den Gud, på hvilken min moder lärt mig att förtrösta, en gång skall bringa min oskuld i dagen: Hans stämma, när han uttalade dessa ord, var klar och stark, ehuru dess uttryck förrådde en djup sinnesrörelse; Han stod rak; och oförfärad blickade han sin husbonde i ögonen. Denne blef förvånad öfver hans frimodighet, och sedan han fixerat honom en stund, räckte han honom sin hand följande sitt goda hjertas ingifvelse: — Nej, herre, sade Frank; med denna fläck på min karakter, förtjenar jag icke att blifva så väl, så hjertligt bemött af er; Och utan att vidröra den framräckta handen, gjorde han en vördnadsfull bugning och vände sig om: