Dagens Nyheter – 2 februari 1867, sida 2

lito middag. Han pekade på den upphängda teaeraffischen, satte upp ett finger och lemnade porieren ett 20-franes-stycke.. Naturligtvis fick han en viljett; uppassaren ledsagade bonom till teatero och hemtade honom punktligt. Derefter intog han en läcker supg. Så fortsatte han ifem dagar. Den sjette dagen gaf han tecken att reseeffekterna återigen skulle inpackas, pekade på sitt ur, som var. försedt med datovisare, gaf tecken med händerna, som sattes i rörelse, att han ville rega. morgonen derpä med bantåget, och blef i allt punktligt åtlydd. Den visst icke knappt tilltagna. räkningen liqviderades med en 20 p. sterl. not; han fick några hopskrynklade sedlar tillbaka; han gjorde en afböjande rörelse, den snabbtänkte upppassaren stoppade dem i sin ficka, den mystiske resenären nickade, och så reste han till bangården, sedan han gifvit porticren ett 20-francs-stycke. I biljettluckan vid bangården uppvisade han en lapp, på hvilken stod skrifvet Första klasse och en svensk 100-rdrs-sedel. Hans eleganta ressaker voro icke försedda med något namn. Var han en excentrisk engelsman? Var han döfstum? Det vet ingen här, och det får väl ingen veta heller. EE Visntervägarne inem Stockholms område, Mer än en gång har pressen sökt fästa vederbörandes uppmärksamhet på att omsorgen för dessa, i anseende till Stockholms läge ganska vigtiga kommunikations-leder, borde sträcka sig något längre än till utsättande af varningstaflor vid vinterns inbrott; det är äfven kändt att ett förslag till ordnande af vintervägen inom staden redan för 2 å 3 år sedan blifvit till stadsfullmäktige aflemnadt och derifrån remitteradt till öfver-ståthållare-embetet, der det förmodligen blir liggande i god ro. — Om vederbörande emellertid skulle behaga att taga i skärskådande den trafik som eger rum å dessa vägar och i hvad skick desamma befinna sig skulle de otvifvelaktigt finna hvad hvar man vet; nemligen: att Stockholm i detta afseende står långt efter de flesta småstäder både i Sverige och Finland: Man har i vinter ändteligen kommit sig före med att utefter kajerne och på öppna platser begagna snöplog, och emellan Långholms-sundet och staden har efter hvarje snöfall väg blifvit. plöjd af korrektionister (på hvars bekostnad eller genom hvars försorg ha vi oss ej bekant); det vore sannolikt lätt nog att arrangera så att dessa sednare äfven plöjde en väg emellan Köttorget och Ragvaldsbro, der tusentals menniskor dagligen färdas; men derom bryr sig ingen: — En mängd snö stjelpes dagligen ut på isen emellan dessa stränder, och som ingen tillsyn finnes afstjelpa åkarne sina lass der de finna det beqvämast, d. v. s. just i den väg som fotgängarne före dem trampat. — En mängd is, cokes m; m: köres dagligen öfver isen in till staden, men någon bro från kajen att köra upp på finnes ej, utan ha åkarne genom ditförd snö sjelfve beredt sig utväg att med sina lass komma upp på kajen. — Nu frågas: är det ej möjligt att stadens myndigheter kunde laga så att vägen blefve vid behof upplöjd, att åkare finge föreskrift om hvar snö fidge afstjelpas och att en beqväm uppfarts-bro från isen blefve iordningsatt? — Hvad här blifvit anfördt gäller äfven Ladugårdslands-viken och Klara sjö, ehuru å dessa ställen ej så noga Amhanwerauvan de