Dagens Nyheter – 1 februari 1867, sida 1

— Lofvar ni det på er heder? frågade Marklove och fästade på den unge mannen en -forskande blick. — Lita på mig, jag kommer; svarade Robert, i det han oroligt blickade åt dörren: — Nåväl; sade herr Marklove, och reste sig upp, jag vill visst icke vara omedgörlig: Jag har sjelf många gånger varit i knipa, dock kan ingen säga att jag icke gått skonsamt tillväga mot dem, af hvilka jag baft att fordra; raen ni får ej komma efter klockan fyra, mins det. Om ni icke infunnit er hos mig klockan half fem, tar jag på mig min hatt och begifver mig hit: Just vid den tiden dricker er morbror sitt te; jag kan således vara säker om att då träffa honom, Robert upprepade sitt löfte och slutligen gick fordrivgsegaren sin väg. . Det är svårt att beskrifva hvilken ofantlig lättnad den unge mannen erfor, när ban såg dörren tillslutas och den obehaglige figuren försvinna. Så snart han blifvit ensam, satte han sig ned och funderade. Uader vanliga förhållanden skulle hans förlägenhet icke ha varit så stor. Han hade då endast behöft vända sig till sin tant, som var till ytterlighet svag för bonom. Visserligen hade han aldrig förr bedt henne om en så stor summa; men han kände henne tillräckligt väl, för att veta att hon skulle gå hansönskan till mötes om han visade sig förtviflad. Olyckligtvis var hon för tillfället på besök hos en väninna på landet: Att anhålla hos herr Freestone om den erforderliga summan kom icke i fråga,