Dagens Nyheter – 31 januari 1867, sida 3

XXIII Robert Blackburn var ensam på kontoret. Han hade just aldrig haft någon håg för arbete och var derföre flitig, endast när hans morbrors, ögon voro fästade på honom. Så ofta herr Freestone icke var tillstädes, gjorde han så godt som ingenting; Frank fick sköta både sina egna göromål och dem, som ålågo honom. Som han nu befann sig allena; var det naturligt att han icke hade någonting för sig. Dock tycktes icke ens sysslolösheten behaga honom: Hans blick var dyster, och en viss oro röjde sig i alla hans rörelser. Han stampade med foten i golfvet; tog en penna och tryckte dess spets mot bordet så hårdt att den gick sönder, stoppade händerna i fickan, drog upp dem igen och trummade med fingrarne mot bordskanten: ; — Fördömdt! mumlade han; En sådan galning jag var som fortfor att spela så länge, ehuru jag såg att jag hade otur. Nu har jag tappat sexton pund och, hvad som är det värsta af allt; jag vet icke hvad jag skall betala dem med. Jag blir uppretad när jag tänker på den der Marklove, som vann hvarenda gång. : : Kan man föreställa sig några värre qval än dem jag nu lider? Om lyckan gynnat mig endast en gång; skulle min förlust icke ha blifvit så stor. Och jag som ansåg honom besitta vida mindre skicklighet än jag sjelf! Jag hade gerna kunnat tappa sex o h dock skördat en ganska nätt vinst innan vi slutade; Men det är icke värdt nu längre att fundera på den