Dagens Nyheter – 30 januari 1867, sida 2

— Ni är en präktig gosse, genmälde Annie med större liflighet än hon visat, sedan hon insjuknade. Ni slogos väl inte på allvar förmodar jag? — Jo, det gjorde vi visst, återtog berättaren: Ser ni; mamsell Browning, Gaylove har ett mycket häftigt humör; och när han blir riktigt uppretad, vet han icke alltid hvad han säger, tror jag: Han kallade mig en lögnare och utfor ganska skarpt emot min far, samt yttrade en mängd saker som han skulle ha tigit med, om han haft förstånd och vett. Jag brydde mig icke om hvad han pratade, så länge endast jag var föremål för hans anfall, men när han återigen började förtala den stackars herr Carely; sägande — nå; det tjenar ingenting till att jag upprepar hans nedriga ord för er — då blef jag lika het som han sjelf var: Jag kan icke upplysa hvilkendera af oss utdelade det första slaget; ty innan jag visste ordet utaf, voro vi i lufvea på hvarandra. Han är en större och starkare gosse än jag, men han fick dock rätt mycket stryk af mig. Och stryk skall han få, om han vågar tala illa om en person, som va: rit så god emot mig; som den stackars herr Carely var. — Jag ämnade gifva er bannor och mycket bannor till på köpet, yttrade Annie, men någonting, jag vet icke hvad; binder min tunga. Var det härigenom ni ådrog er herr Freestones misshag, Frank? Ja, tänk er, genmälde den tillfrågade, just då jag och Gaylove efter en långvarig brottning fallit omkull, hvem kom in på gården, om icke herr Freestone. Ett moln lägrade sig på hans panna, då han blef oss varse; och jag trodde verkligen att han skulle piska