Dagens Nyheter – 29 januari 1867, sida 2

Hon befann sig väl; hon hade hemtat sig efter slaget; och medan en främling, en person med hvilken han icke varit ens så nära bekant att han kallat honom vän; af välvilja sökte trösta honom; hade hon; hans trolofvade, hvilken han betraktat såsom en del af sin egen varelse, iakttagit en lika grym som envis tystnad, äfven sedan han gång efter annan på det mest bevekande sätt uppmanat henne att bryta densamma. Det kunde icke vara något misstag på person. Foxall kände henne dertill alltför väl: Han borde icke längre insöfva sig inågra ljufva förhoppningar; ty han skulle derigenom endast ha bedragit sig sjelf. Så besynnerligt det än syntes honom — han hade icke erfarenhet af verldens ondska och saknade förmåga att bedöma det menskliga hjertat -— måste han tro att Annies kärlek till honom icke varit nog innerlig och varm, för att fortfara, äfven sedan han blifvit dömd såsom brottsling. Han borde dock — så tyckte han sjelf — ha förutsett hvad som händt: Hon hade ju sagt honom att hon icke ville hafva till make en man, som umgicks med mindre väl beryktade personer, emedan ett hedradt namn för henne hade det största värde: Huru skulle hon då kunna behålla något tycke för honom, för tjufven; som naturligtvis föraktade: af alla rättänkande menniskor? Denna fråga hade hon allaredan besvarat genom sin tystnad; och under den långa sömnlösa natt som följde på den dag; då han blef öfvertygad om att till och med hon öfvergifvit honom; kände han att han icke förr erfarit