Dagens Nyheter – 28 januari 1867, sida 3

stämma dessa ord; som gjorde ett djupt intryck på alla dem, hvilkas hjertan icke voro förstenade: — George, ni ser i hvilken belägenhet jag är. Allt vittnar emot mig. Jag har aldrig förorättat en mensklig varelse, och dock anklagas jag för tjufveri. Ni kan rädda mig; Ni vet att jag är oskyldig. Om ni har bjerta i bröstet — om ni tror att ni en dag skall komma att stå inför en högre domstol, tala ut sanningen och låt icke er gamle vän lida för ett brott, af hvilket han icke vet mera än det barn som ännu ej är födt: Under en minut rådde en pinsam tystnad. De ord; vi här ofvan återgifvit, voro få och enkla, men den ton, i hvilken de yttrats, angaf tydligen att de kommo från hjertats djup, hvadan de också framkallade någonting liknande en rysning hos de församlade. Ringer var sjelf rörd: Han vände bort sina ögon från den man, öfver hvilken han bragt så mycken olycka, och yttrade, efter att ha besinnat sig en stund. — Jag är mycket ledsen öfver hvad som händt er, Henry, derom Ber jag er vara öfverI tygad. Jag önskar af hela min själ, att vi aldrig hade träffats den der qvällen. Kan jag gagna er genom att bortkasta den möjlighet till räddning, jag sjelf ännu har, gör jag det gerna: Herrar domare, jag bekänner att jag föröfvat den stöld, hvarom fråga är; men om jag nu talade för sista gången, skulle jag säga: Henry Carely var icke med mig. — Hvad er egen bekännelse vidkommer, yttrade ordföranden, är den af ringa betydelse. Juryn hari afsöende på er långt för detta stadgat sivt