Dagens Nyheter – 24 januari 1867, sida 3

Här och der i landsorten. Kumla den 18 januari 1867. Efter att några dagar hafva tumlat om i snödrifvorna, dels i dikena och dels på vägen under färden från Skärgården förbi Söderköping, slår jag mig ned här, der det ser ganska inbjudande ut. Ni må tro, att det i dessa dagar ingalunda är narri att färdas på landsvägarne, som på många ställen äro nästan ofarbara tillföljd af de hopade snömassorna. Stycktals får man taga vägen öfver ängar och gärden. Gärdesgårdarne, der sådane finnas, äro öfvertäckta, och jag såg s. k. backstugor af hvilka endast det gråa torftaket och skorstenen stucko upp genom snödrifvorna. Man klagar öfver nöd och elände i städerna, men nöden finnes också i hög grad på landsbygden, hvartill den stränga kölden och den myckna snön bidragit. Bortom Söderköping hade jag under förbifarten tillfälle se, huru man med stora ansträngningar lyckats skotta snön från ingången till en liten bräcklig stuga, som hyste lika bräckliga invånare. En gammal veteran på träben bodde derinne jemte en fattig gumma, som hushållade för gubben. Utom dessa orkeslösa stackare, funnos der tvenne barnbarn till gubben, hvilka han tagit vård om, sedan föräldrarne i somras aflidit i kolera. Det väckte både glädje och sorg att se såväl de gamles som ungas fröjd vid åsynen af de inträdande, som förde med sig ved och mat. Under 4 dygn hade det ej brunmnit en brasa i stugan, och gubben hade hållit sig varm med att gå fram och tillbaka på golfvet. Det lilla matförrådet var fruset till ig, hvadan de fått lefva af hårdt bröd. I Skärgården, der innevånarne äro kringströdda här och der på holmar och skär, hafva många för snöyra ej kunnat komma från hemmen för att förskaffa sig det nödvändigaste... De flesta förse sig om hösten med vinterförråd, men alla äro icke så lyckliga att kunna det. s Isen är 14 tum tjock, oeh är farbar i hela skärgården. Till S:t Anne kyrka, dit de flesta hafva sjöväg, är det somliga tider svårt att komma; men skärgårdsboarne äro kyrksamma och utsätta sig för de största faror, heldre än att vara från kyrkan. Somliga hafva ända till 3 mil till kyrkan, och en sådan, fiskaren Ersson från Lerön, kunde omöjligen taga sig hem i söndags, utan blef gående på sjön hela natten, tills han kl. 6 på morgonen råkade ett fiskartorp, lika långt från hemmet som kyrkan. Händer och fötter voro förfrusna, så att han för närvarande är sängliggande. Fera bedröfliga händelser hafva timat tillföljd af snöstormen. Så hade man på kreatursmötet i Norrköping sistl. onsdag lemnat ett par oxar till en 14 års, ojke att köras. hem till Örtomta, 3!mils väg. Gossen hade dock ej förmått gå längre än till Eggeby, der han blef liggande, tills en bonde från Skenningetrakten kom och tog honom med sig. Oxarne fortsatte vägen ända hit, der de försigtigtvis ingingo i ett skjul, hvarest egaren fick rätt på dem. Här vid Kumla går det lustigt till, och den, som har godt om pengar, lefver här i kräslighet och hafver ingen dag bekymmer, såsom gästgifvaren lät måla på skylten i Carl XI:s tid. Källarmästaren är lika glad och förekommande, som han är korpulent, och han vill ha glädje omkring sig. Man talar visserligen om att under eller bakom glädjelifvet på Kumla gömma sig några skuggor, som spridt mörker och förtviflan i flera omkringliggande hem, samt att mången mödosamt förvärfvad sparpenning här lätt och hastigt sprungit sin väg under en kort genomvakad natt; — men huru härmed rätteligen hänger tillsamman böra väl