Dagens Nyheter – 23 januari 1867, sida 2

Hr Hedlund förde härefter diskussionen in å frågan om hvilket slag af skatter vore det impligaste. Tal. ansåg för sin del de indiekta skatterna, specieit den föreslagna förhöjingen af skatten på kaffe och socker, olämpiga. Vore det nödvändigt att höja skatterna, öredrog tal. de direkta, hvilka borde läggas lels på förmögenheten — dock icke på fastigheter — dels på inkomsten. Derigenom, mcnade talaren, skulle skatterza bättre träffa dem, som stode ut att betala. Tal. ansåg vidare landet, med dess nuvarande befolkning, vara fullt berättigadt att lägga på kommande slägten skyldigheten att betala de lån, som gjordes för befrämjande af sådana mera vidtomfattande allmänna företag, hvaraf landet i framtiden hade gagn; hvadan tal. förordade bifall till hvad K: M:t begärt för utförande af produktiva företag. Tal. berörde derefter orsaken till den ringa kredit, svenska statspapperen för närvarande åtnojöte, och förklarade, att denna, enligt tal:ns åsigt, vore hufvudsakligen att söka uti den konkurrens, som numera funnes å den europeiska penningemarknaden, der de lånesökande staterna erbjödo tända till 10 proc., och hvaraf helt naturligt följde, att kursen på svenska statspapper, som ginge med lägre renta, nedtryektes. I fråga om de begärde anslagen till krigsmateriel ansåg tal. att man i allmänhet borde bida tiden, till dess omdömet om hvad som vore bäst i den vägen hunnit något stadga sig: Ett undantag härifrån ansåg tal. böra göras beträffande tillverkningen af gevär, hvilka dock borde förfärdigas inom landet, på det att ej detsamma, om krig skulle uppstå; behöfde i detta hängeende stå redlöst. Det ämne, hvarom hr Hedlund sist yttrat sig, blef nu det, hvarom den följande diskussionen hufvudsakligen vände sig. Hr L. J. Hierta påminde om det gamla ordspråket, att svenskarne äro en trög nation full af hetsigheter, och satte detta i sammanhang med den nu så häftigt påkomna ifvern att till hvad pris som helst anskaffa nya gevär och bevilja anslag till krigsmakten. Det sista årets tilldragelser på kontinenten, der man velat tillskrifva preussarnes seger ensamt deras öfverlägsenhet, i gevären, hade hos oss, enligt talarens ord, framkallat en riktig förskräckelse för att vi nu skulle stå alldeles vapenlösa. Trontalet hade dock försäkrat oss, att vi stode i godt förstånd med alla makter, och då det straxt nedanför talas om tilldragelser, som möjligen skulle kunna hota Europas lugn, så är dewta något som alltid kan väntas inträffa. Tal. ansåg ej ögonblickets vådor så stora, som de på vissa håll blifvit utmålade och sökte förklara förra årets krig med den helt naturliga trängtan, som länge uppenbarat sig bos det tyska folket att sluta sig närmare tillsammans. Detta borde icke innebära några vådor för den allra närmaste framtiden. Man borde således kunna nöja sig med-ett mindre anslag än det af K. M. begärda för gevärs anskaffande, och detta så mycket hellre, som det menskliga snillet tyckes befinna sig i stark födelsevånda i hvad angår upptäckandet af nya och fullständigare gevärsmodeller. Hr C. A. Larsson påpekade kontrasten mellan trontalet, der det talas så vackra ord om sparsamhet, och den k. propositionen, som icke särdeles noga iakttagit denna såsom regel: Redan i första hufvudtiteln hade tal. mött en öfverträdelse deraf i den begärda tillökningen i en af den kungliga familjens medlemmars apanage, likasom icke en ensam person skulle kunna lefva på 18,000 rdr. Han varnade för dess beviljande. Han varnade för den föreslagna vapenskatten, som visserligen här framställes såsom tillfällig, men som lätteligen, i likhet med så många andra på samma sätt tillkomna skatter, kunde blifva beståndande för alltid. Om vapen behöfvas, och detta förnekade tal. ej, så må medlen anskaffas på annat sätt, och framför allt måste det tillses, att tillverkningen af dessa vapen måtte ske inom landet. Han varnade slutligen för den tendens att skapa nya tjenster, som regeringen fortfarande visade genom sitt förslag ang: armöförvaltningen, en institution, som dock äfven tillkommit för vinnande af besparingar. Byråkratien hotar redan att växa oss öfver hufvudet, och tal. ansåg det vara på tiden att nu hejda dess tillväxt.