Dagens Nyheter – 22 januari 1867, sida 1

Då hon sålunda uppskrämt sig sjelf, visste hon knappt om kon skulle bli glad eller ledsen, när hon, efter mycket och fåfängt sökande; omsider råkade en person, som hade mött Thornway några mil utom staden, och hvilken kan meddelat sitt beslut att öfvergifva sin familj och ensam draga sig fram i verlden, så godt han kunde. Men då Mary återkom till det hem, från hvilket den som borde ha varit dess vårdare; kanske för alltid försvunnit, då var hon icke längre oviss, om hon hade anledning till att glädjas eller sörja: ? Han hade visserligen haft många fel; men han hade dock i allmänhet behandlat henne med godhet. Det felaktiga i hans beteende förlät hon honom; ty han hade egt hennes första kärlek. Hon var nmemlige. en helt ung flicka, då hon skänkte honom sitt hjerta. Bittra tårar runno ur hennes ögon, när hon fästade dessa på de faderlösa små, som nu icke hade någon annan i verlden än henne att trygga sig till. Hon vände sig i bön till honom, som är alla faderlösas far och enkors tröstare, Invnerligt bad hon om kraft till att fullborda det verk, som blifvit henne förelagdt; och så sannt kristligt och förlåtande var hennes sinne att hon äfven bad för den ensamme vandraren, att hav måtte skyddas för faror, att han måtte undfä styrka att motstå alla onda frestelser och att den fattigdom och de bekymmer, han efter all sannolikhet lemnat i arf åt dem, hvilka det varit hans pligt att på allt sätt söka värna och omhulda, måtte blifva åtminstone honora sjelf besparade;