Dagens Nyheter – 22 januari 1867, sida 1

han: Om jag kunde bli ungkarl igen. — Men hvad tjenar det till att hysa en sådan önskan, som ju aldrig kan bli förverkligad? Såsom jag .har bäddat min säng, så får jag också ligga. Han fortfor att gå; men gång efter annan återkom han till denna tanke, om han blott kunde bli ungkarl igen. Plötsligen tycktes en id vakna hos honom. Han spratt till, stannade, gick några steg och stannade åter. Hans hufvud sjönk ned mot bröstet; det var tydligt att han fördjupade sig i begrundande. När han efter en stund upplyftade hufvudet och fortsatte sin gång, var uttrycket i hans ansigte alldeles förändradt. Sällan hade någon sett denna stränghet i hans blick eller detta om bestämdhet vitnande drag kring hans mun. Han vek afi ett gathörn och syntes icke mera till. Denna natt satt Mary förgäfves uppe och väntade på sin man: Klockan inärmaste kyrktorn slog den ena timman efter den andra och för hvarjö gång dess ljud nådde den uttröttade qvinnans öron, blef hennes hjerta tyngre. När morgonen grydde, var hennes oro icke längre uthärdlig. Hon kastade då ifrån sig sit arbete och skyndade ut på gatan intagen a den djupaste ångest. Alla som bon mötte frågade hon efter sin man; men ingen kunde upplysa henne om hvar! han tagit vägen. I sin ovisshet gjorde hon sig de förfärligaste föreställningar. Än tänkte hon att han möjli gen befunnit sig i rusigt tillstånd och att nå gon olyckshändelse till följd dera! träffat honom än att han i förtviflan begått sjellmord.