Dagens Nyheter – 21 januari 1867, sida 1

långtifrån välmående ut; oro och sorg afspeglade sig i deras drag: Några af mästarne tyckte det vara synd om dem; men de fleste hade beslutit att icke gifva med sig. Detta var också helt naturligt; ty de visste att de sjelfva hade kapitaler att lefva utaf, under det att hungerns fasor väntade deras arbetare, och kunde således icke hysa tvifvel om sakens utgång. Nödens dag hade redan för längesedan randats: Man behöfde blott se de utmagrade och dåligt klädde männen, för att ana att de befunno sig i en synnerligen svår beligenhet, och att det slag; de rigtat åt andra, hårdt träffat dem sjelfva, att deras resurser voro uttömda, att fattigdomen tärde deras hjertan; och att hunger rasade i deras hem, . De, som dömde efter ytan, misstogo sig denna gång icke. Alla möbler och husgerådssaker af något värde hade försvunnit ur arbetarnes boningar, Beqvämlighet och trefnad hade de upphört att ens tänka på. Det var endast bröd de nu frågade efter. Qvinnor med förtärda anleten stodo i dörrarne, eller ock sutto de på rankiga och söndriga stolar, som pantlånarn icke velat mottaga, betraktande de nakna väggarne och lyssnande till de barns klagan af hvilka de voro omringade och som på flerahanda gätt gåfve sin hunger tillkänna. Men de förrådde icke någon sinnesrörelse eller förtviflan; deras bjertan hade isats af lidandets kyliga vind och voro nu allt för kalla och hårda för att kunna känna.