Dagens Nyheter – 18 januari 1867, sida 2

sådant fsll är benägen — att tolka kyrkolagen å, att giftermål här får ega rum. Hvarom icke, så blir det för dessa två, som skola bygga bo illsammans, intet annat öfrigt, än avt antingen ställa saken på framtiden, eller ock; likasom så många före derc; för religionens skuld söka sig ett annat, fördragsammare fädernesland, eller att åtminstone låta viga sig i fremmande land, för att derefter här sammanlefva, som äkta makar, sedan lagen kringgåtts, — eller, slutligen, att låta viga sig inom baptistsamfundet och sedan sammanlefva såsom makar i egen och trosförvandternas mening, men såsom lösaktiga personer inför statskyrkan och lagen, med alla deraf följande svårigheter och obehag. Gerna vilja vi föreställa oss, att konungen, som ju icke skall tvinga någons samvete, är benägen att härvid göra, hvad göras kan. Skulle en föråldrad lag; som illa anstår vår tid, lägga i vägen sådana hinder, som pröfvas för det närvarande, omöjliggöra bifall till denna ansökning, då älska vi tro, att k; m:t icke underlåter att vidtaga de åtgärder, som bäst leda till lämplig ändring af dylika lagbud; Då saken onekligen är af mycket stor vigt, helst man vet, att många andra svenska baptister — måhända ock medlemmar af andra religionssamfund — befinna sig i samma förhållande, som det par hvarom här är fråga, tillåta vi oss fästa jemväl herrar riksdagsmäns synnerliga uppmärksamhet på detta missförhållande, till hvars afbjelpande de böra känna sig manade att medverka. Eller bör icke en aktningsvärd och efter sina förhållanden upplyst medlem af ett evangeliskt trossamfund tillgodonjuta lika medborgerliga rättigheter, som ett annat kyrkosamfunds medlemmar? — Borde icke till och med sådana, i öfrigt oförvitliga personer, som alldeles sakna religiös färg, få ingå äktenskap lika väl som, ja heldre än mången namnlutheran, hvars hela lefverne ådagalägger att hans religiositet är uselt hyckleri? — Ar det ur någon synpunkt rimligt, att begåendet af frälsarens åminnelsehögtid skall göras till en tvångssak för vinnande af verldsliga syften, eller att man skall förledas att ockra på döpelsen? — Borde icke fasthelldre hvarje förnuftig menniska få fritt ransaka sig sjelf i dylika ting, tro och handla efter bästa öfvertygelse, då samhällets välstånd icke dervid angripes, utan främjas? — Skall man längre fortsätta att med religiös tvångslagstiftning drifva ömtåliga samveten bort till fremmande land, för att de förhärdade må få det så mycket rymligare här kemma? — Skulle, med ett ord sagdt, det vara förtidigt att här, likasom i England och Amerika, upphäfva de tryckande banden på tanken och samvetet, medgifva fullkomlig, af tidsenliga lagstadganden omgärdad religionsfrihet? Och om detta önskningsmål, denna enkla och naturliga rättvisas medgifvande vore för mycket på en gång, bör man då icke åt minstone ordna så, att de, som skilja sig något från statskyrkans lära, icke må afskäras från möjligheten af ett sedligt — och emväl af staten och kyrkan såsom sedligt erkändt — familjelif? : Kronofnaden ER SUASUGN AN PR