Dagens Nyheter – 17 januari 1867, sida 3

amtal mellan två unga systrar, straxt efter den första operamaskeraden, Jenny! — O, hvad jag haft roligt! Hör nu på!... Det är otroligt. Herre Gud, hvad jag är glad. Här du suttit, som en enka. Det var syndigt, kan jag tänka, Till att, gå på maskerad. Och ändå du älskar baler. — Ack, när hundrade riksdaler Pappa åt oss båda gaf Till kostymer — då förnam jag Först hans kärlek... Också sam jag I en vild förtjusnings haf. Mins du huru jag dig sporde? Men en helig min du gjorde, Sade du förstod det ej. Jag var idel eld och lågor; Men på mina hundra frågor Fick jag endast ja och nej. Du, du ville hemma vara, För att dina pengar spara Och hvad annat mer det var. Såg man en id så tokig? Tänk dig blott en verld så brokig, Som den jag nu skådat har. Hvilket ljushaf! MHvilka toner! Hvilken prakt! — Ilvad millioner Utaf ljufva smickerord! Ack, af nöjen här i staden År visst opramaskeraden För den rätta glädjen gjord. — Rätta glädjen! — Goda Nanna, Tror du att den rena, sanna Glädjen bor i nöjets sal? Ungdom, hälsa, hopp och lycka Le visst mot oss, när vi smycka Oss att fara till en bal; Men det finns en högre glädje, Om till hjertats röst vi vädje, Om vi lyda pligtens bud. Ingalunda kan du mena, Att -vi just för oss allena Fått så mycket godt af Gud. Icke för att myntet spara Ville jag här hemma vara, Då de mina foro bort. Men jag tyckte det var illa, Att så rika medel spilla På en njutning, som var kort. Nej, en längre jag beredt mig Och en bättre. — Om du sett mig Hos familjen Waldenström! Ack, i ord de icke klädde Känslorna, då ut jag trädde: Allt, de trodde, var en dröm. Mannen tärd, med toma fickor, Arbetslös sen flera veckor... Barnen svultna... hustrun sjuk! Ack, en sten det kunnat röra. Nanna, kunde jag väl göra Af mitt mynt ett bättre bruk? Stor sak i super... baler! ina femtio riksdaler Åt de hungrande jag gaf Nå? — Låt oss förstå hvarandra! Ej må du min handling klandra: Den ju var mitt hjertas kraf. Långt ifrån att mig berömma Vill jag lika litet dömma Dem, som följa nöjets röst. Jag dem icke vill förtänka; Men mig fröjdar det att skänka V Åt de arma bjelp och tröst. — Jenny!... Jo, jag bör dig klandra. Allt för nästan... allt för andra... Aldrig något för dig sjelf. Liksom ej en hvar får frakta, Stundom fort och stundom sakta, Fram sin båt på lifvets elf! . — Kära Nanna, alltför ringa Ar den hjelp vi kunna bringa. Nästan under stormig färd; Men, om vi hans farkost rädda Från att sig i djupet bädda — Ar den glädjen intet värd? — Kanske har du rätt, du hulda. Ack, jag vill ej blott urskulda, Jag vill äfven likna dig. Jenny! Jenny! jag vill blifva Såsom du — Du måste gifva Ständigt goda råd åt mig. — Följ din egen känslas maning, Syster. — Se, vid hjertats daning Lade Skaparn in ett frö Af det goda. — Men de hårda Sig om växten icke vårda, Låta den bland ogräs dö. — Jenny, jag vill icke vara Längre biand de hårdas skara, O, att förr jag detta tänkt! Men — det ytliga jag fattat: Jag har trott man åt dig skrattat ANAL AZ KIf 11 2åa da Af Fa