Dagens Nyheter – 17 januari 1867, sida 2

genting skulle vinna; ty att han är en stark karl; det har han redan visat; och man kan taga för afgjordt, att han ieke saknar vapen: Jag är visst ej rädd för att slåss med honom; men flera af er andra ha hustru och barn att sörja för och ,.: — Hvad den saken vidkommer; sade en af männen; hyser jag inga farhågor; men jag har mycket att göra om dagarne, och skulle jag bli sårad i armen; vore jag ju urståndsatt att uppfylla mina åligganden; Då blefve säkerligen herrn missnöjd och. .: — Det är sannt nog; inföll Jem; och dessutom är det naturligt; att han, som efter all sannolikhet sprungit af alla krafter, medan vi språkat, hunnit så långt bort, att alla våra bemödanden skulle vara förgäfves: I Derföre tycker jag, att det klokaste vi kunna göra är att gå tillbaka till herrn och fråga; om hau har någonting emot att vi återvända hem och lägga oss: Detta förslag mottogs med allmänt bifall och de begåfvo sig tillbaka till det breda diket, invid hvilket herr Hopkins förblifvit stående; — Det är mycket ledsamt, yttrade han, när han åhört deras framställning: Jag var säker om att vi till slut skulle fånga räfven. Tro mig, det var ingen annan än ban som stal mina höns, och jag gissar att han icke gjort liten skada på min fårahjord. De stackars djuren voro öfvermåttan skrämda, när de kommo galopperande ned mot staketet; bakom hvilket jag stod gömd; och jag såg med mina egna ögon ett ljus, hvilket bestämdt kom från en lykta. Lyckligt vore, om han icke hunnit begå något nedrigt dåd, när vi öfverraskade honom;