Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 3

morskt. — Nej, det har ni ju glömt qvar i kasernen der borta på Ladugårdslandet, hr grefve, och så godt kan det vara. Tag således åf er hatten, hvarenda menniska ser ju ändå att den är tör tung för er. — Ni är tom på qvickheter, Pierrot. — Ja, men ni är full, ni, adjös! — Bland fruntimmerna var det bland andra ett, som ådrog sig serdeles uppmärksamhet för sin liflighet och ett utsökt behag i rörelser och konversation. . Det dröjde ej länge förrän hon fann sig omgifven af en mängd beundrare, alla äflande att få en däns, att få bjuda armen 0. s. v. En ung omaskerad dandy, extra ordinarie i ett halft tjog verk, den vi vilja kalla Lundström, visade sig mest intresserad af den glada ungmön, och vid första tillfälle bjöd han henne till en af buffeterna på några förfriskningar. Damen antog med nöje artigheten, och de gingo arm i arm, I ett af festvåningens rum, som för tillfället var mindre uppfyldt, slogo de sig ned i en soffa. Damen var charmant och hr Lundström förtjust öfver öronen, som det heter. Allt för en blick under denna kalla mask — suckade han och tyckte sig se ett blygt, men varmt ögonkast, lik en hoppets stjerna, lysa fram under dominong blåa himmel, och hörde en suck. Uppmuntrad häraf flyttade han sig närmare. — N ska du inte börja på att kurtisera, Lundström — sade damen och lyfte upp masken, bakom hvilken ett skäggigt ansigte visade gig. — Fy f—n, är det du, Pettersson — skrek hr L. och for af ur rummet som en raket. ; På operakällaren, der det var mycket ondt om platser, hade en herre slagit sig ned vid ett bord, der han redan intagit sin sup6. Ett par personer, som förgäfves sökt få plats, måste aflägsna sig utan mat. Om en timma gjorde de ytterligare ett besök der nere. De funno samma herre sitta qvar vid sitt bord och se mycket förnöjd ut. — Skulle ni icke finna det lämpligt att snart lemna bordet, så att andra kunde få litet mat äfven? — frågade de. — Med största nöje — svarade han; bara jag kunde få betala den biffstek, jag ätit upp: En person hade tagit ytterrocken på sig, men troligen ansett att något nöje återstod i balsalongen, hvarför han återvände dit, dock med ytterrocken på sig. Just som han kom in spelades upp till galopp. Han bjöd upp och tog sig en sväng. En polistjensteman, som ej tyckte om ytterrocken, passade på och kom närmast efter den påklädde i de dansandes led. När det bar utför ökade polistjenstemannen farten, fick den andra före sig till en af sidodörrarna, der han yttrade: Herrn får ju galopperande lungsot, och efter ytterrocken är på så är det så godt att gå hem med detsamma; sof godt! Och den andre gick. Nu, snälla tant, har jag ej tid och utrymme att skrifva mer för dagen; förrådet är dock ännu ej uttömdt, och jag skall kanske snart låta höra af mig igen. Tants Primus.