Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 2

herr v. E. blef fullkomligt narrad: Mellan oss börjades nu en ordstrid, hvarunder jag använde alla möjliga konstgrepp för att aflocka honora några komprometterande bekännelser. Mon till hans beröm får jag säga, att ehuru jag gaf honom rikliga tillfällen dertill, lät han ej undfalla sig ett enda ord om vårt äldre förhållande. Han å sin sida erbjöd bela sin förmåga för att afslöja mitt incognito, men jag gäckade aNa hans försök med skämtsamma iafall, som sporrade i stället för att nedslå honom; — Och Selma, — frågade jag plötsligt; — hvar har du gjort af henne? — Åh, — svarade han med ett fint leende, — hon tar dig för en af rna tanter, och hon tror förmodligen att den vördnadsvärda damen nu är som bäst sysselsatt med att hålla en straffpredikan för mig. För öfrigt har jag anförtrott benne i min väns vård, och han har troligen återfört henne till hennes loge: I detta ögonblick upptäckte jag tant Predrique. och Hilma: — Jag måste gå nu, — sade jag, — och ni får icke följa mig. — Gif mig åtminstone en möjlighet att få återse er; — hviskade han, — en lösen; som ! sätter mig i tillfälle att någon gång återfinna ert spår! — Hvartill skulle det tjena? — svarade jag. — Jag qvarlemnar måhända nu hos er ett gynsamt intryck, och jag vill att ni skall behålla det. Detta blefve kanske icke händelsen; om vi träffades under andra förhållanden: — Ni kan icke annat än vinna på att bli närmare känd! Medan vi vexlade dessa ord; närmade vi oss