Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 2

larm och fältskär efterskickades, som lyckades ittaga kulan och förbinda såret. Sednare på ftonen afref Berggren förbindningen under yttande, att han nog en annan gång skulle träffa vättre. Af sådan anledning har han sedermera vevakats och lärer ingen fara för lifvet vara att rukta af det erhållna såret. — Berggren är sedan 1854—1855 års krig allmänt bekant unler den militäriska benämningen kommendanten på Bomarsund, af den anledning, att han vid fransk-engelska flottans afsegling skulle erhållit den förstörda fästningen i förläning af öfverbefälhafvaren; en omständighet som emellertid glömdes vid Pariserfredens afslutande, hvarför ryssarne snart fördrefvo den nya kommendanten. Rådhuseriätten. Ångslupen Tritons förolyokande. I förrgår fortsattes undersökningen i målet rötande ångslupen Tritons öfversegling i sistl. september månad af ångbåten Aros, hvarvid befålhafvaren å Triton, skepparen Boström tillsatte lifvet. Som ombud för kärandena inställde sig stadsfiskalen Carl Silfversparre och å svarandesidan, befälhafvaren å Aros, kapten Sundin och som hans rättegångsbiträde vice häradshöfdingen Wendtland. Efter föregången protokollsjustering anmälte kärandeombudet, att vid förfrågan i förmyndarekammaren blifvit utrönt att bouppteckning efter aflidne kapten Boström försiggått, men att denne icke efterlemnat några barn. Enligt hvad förut afhörda vitnens be-rättelser om den timade olyckan gifvit handen, hade kapten Sundin gjort allt hvad i hans förmåga stått för att rädda de i sjönöd stadde passagerarne samt besättningen å Triton, och vid manövreringen af Aros vidtagit alia de försigtighetsmått, man af en ångbåisbefälhafvare ien dylik belägenhet haft rätt att fordra. Svarandens ombud afstod från vidare vitnens hörande och begärde att sedan kärandena afgifvit sina slutpåståenden, få inkomma med slutförklaring. Allmänna åklagaren, begärde del af handlingarne. för att till nästa rättegångsdag få afgifva de yttranden, hvartill han kunde finna sig befogad; härtili iemnade domstolen bifall samt uppsköt målet till den 28 dennes. Nekadt tillträde till pollsen. Samma dag fortsattes undersökningen med målet rörande litteratören Victor Arnelius, anklagad, att den 27 sistl. september hafva på ett våldsamt sätt sökt bereda sig inträde uti polisdomstolen, hvarvid han skulle hafva förolämpat och våldfört sig å stadssoldaterne Andersson och Stenseijer, hvilka, posterade utanför de till polisdomstolen från förmaket ledande ingångar, vägrat honom inträde af skäl att de af polisdomstolens vaktmästare, Eriksson, blifvit tillsagde att ej insläppa andra än dem, som hade mål att bevaka. Detta mäl, som från början handlades vid polisdomstolen, har derifrån blifvit förvist till rådhusrättens tredje afdelning, som är stadsmilitärens krigsrätt och under en längre tid blifvit derstädes handlagdt. En mängd vitnen hafva begge parternas sida blifvit hörda, men denna rättegångsdag inställde sig endast ett af svaranden åberopadt vitne, stadsbudet Olof Mellström. Ettaf kärandena åberopadt vitne, åkaren J. Andersson hade, ehuru behörigen kalladt, uteblifvit. Mellström, hörd på ed vitnade att han ifrågavarande dag varit tillstädes i polisdomstolen och åsett tilldragelsen, samt att Årnelius icke våldfört sig å stadssoldaterna, utan hade dessa tvertom våldfört sig å honom, kunde likväl icke med visshet uppgifva huruvida detta skett i afsigt att misshandla A. eller om meningen blott varit att förbindra honom tillträde till polisdomstolen. Vidare hade han icke hört Arnelius oqväda stadssoldaterna under dets brottningen försiggått, men på domarens fråga till vitnet, om detta icke kunde skett längre bort i rummet utfor Arnelius mot domaren i något häftiga ordalag och påstod att denna fråga var obefogad och att domaren sökte advocera till motparternas fördel m. m., hvarför allmänna åklagaren fann sig befogad att yrka ansvar å A. Efter öfverläggning förklarade domstolen att den härom ville utlåta sig vid domens afkunnande. Vidare yrkade åklagaren, att A. till nästa rättegångsdag skall anföra all den motbevisning han gitter åstadkomma, vid äfventyr af vidare talans förlust. Häremot protesterade A. under påstående, att han som svarandepart hade rättighet till sista ordeti målet. Efter hållen öfverläggning, gillade domstolen åklagarens yrkande och ålade begge parterna, att till den 21 dennes anföra all den bevisning de akta nödig, vid äfventyr, att domstolen eljest på för handön varande skäl, företager målet till afgörande. Lamndsertenr, Den sköna Helena i Lilla Temtoby. Från Kalmar skrifves: På grund af ordres från kronofogden Rooth, hade kronolänsmannen K. W. Andersson häktat drängen Olaus Petersson för det att denne skulle med knif hafva tillfogat 16-årige dränen Gustaf Olsson ett sår ilåret, af hvilken åkomma O. ännu lärer vara sängliggande. Våldet egde rum i Lilla Tomteby, tillhörigt häradshöfdingen Lindgren och bebodt af kronofogden Rooth. Genom fem personers vitaesberättelser tycktes likväl våldet hafva tillkommit af — svartsjuka. Olle hade friat och fått korgen, blifvit ond, tagit hem bränvin, friat ånyo nyårsaftonen ute vid en å gården befintlig brunn och der såsom trof eröfrat ett hufvudkläde från sHelena Götman, hvilken nu, enligt åklagarens yrkande, skulle icke höras såsom vitne, herr v. E. blef fullkomligt narrad. Mellan oss 4 gg . AA