Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 2

Han helsade artigt. Aldrig hade hans resliga, smärta figur tagit gig bättre ut, aldrig hade hans ögon haft en lifligare glans; men mellan hans ögon och mitt bjerta låg operamaskeraden: jag var osårbar. Andra gången han mötte oss — det var i vestra alleen — kom han fram och tilltalade oss, S:dan vi gått några slag fram och åter, uader samtal om hvarjehanda ämnen, yttrade Jag: — Nu är det tid för oss att återvända hem: Men först måste jag till er, min herre, återställa ett anförtrodt gods. Han såg förvånad ut. Kanske tänkte han på sina bref från fordom. Jag letads fram min spik, insvept i rosenrödt papper. — Se här, — sade jag muntert, — en liten pjes, som man uppdragit åt mig att lemna er utan vidare förklaring: Man har försäkrat mig, att ni fullkomligt väl känner betydelsen af denna ovanliga symbol. Hans ansigte uttryckte i detta ögonblick en sådan — hvad skall jag kalla det? — förvirring; häpenhet, bestörtning; bortkommenhet, att jag kände medlidande med honom; — Var lugn; min herre — sade jag i samma muntert obesvärade ton — jag kan försäkra er, att jag helt och hållet glömt hvad den svarta dominon såg och hörde: — Således, min fröken — utbrast han, när han ändtligen kunde få fram ett ord — således var det ni! . — Tviflar ni? Kanske jag bör legitimera mig genom att anföra vissa detaljer? — Nej; nej! Tillåt mig blott att af er utbedja mig förlåtelse och glömska: