Dagens Nyheter – 15 januari 1867, sida 1

Inga härolder med guld och beslaga, inga lifgardister, inga pukor och trumpeter hafva i går med öflig högtidligheta kallat riksdagen att sammanträda. Inga hurrande pojkar och nyfikne hopar hafva fått fägna sig åt en komedi från medeltiden. Utan föregående pomp och ståt, utan löjeväckande ceremonier samlas folkets ombud i dag, i kraft af grundlagen, för första gången sedan ett halft årtusende till en riksdag som icke är en ståndsriksdag. Skickliga, kunniga män hafva valmännen mestadels sändt för att uttala deras önskningar. Men valmännen enligt 1866 års riksdagsordning äro icke svenska folket. De äro blott den förmögnare delen deraf — den delen som njuter det mesta af allt det goda, staten och samvället kunna gifva. Riksdagen i sin helhet bär tydlig prägel häraf. Många af dess medlemmar äro af ett sådant sinnelag, att de skulle ha blifvit valde äfven om valrätten varit lika utsträckt i Sverge, som den är det i Danmark och Nordtyskland; men ett mycket stort antal; synnerligast i första kammaren, hyser allt annat än folkliga tänkesätt och känslor. Vi våga tro att det skall visa sig att den förra sidan på det hela blir öfvervägande; men skell den få kraft att göra sig fullt gällande, så må den icke smyga med rädda steg framåt, utan modigt gripa frågorna an. Den kan vara förvissad att den har bakom sig de djupa leder af millioner som sucka efter befrielse från hofvets, byråkratiens, kyrkans och undervisningsmännens förenade förtryck. : Fyra stora ämnen stå på dagordningen. Alla de fyra bindrande elementer för landets lyckliga utveckling vi nyss uppräknat väätar folket att den nya riksdagen skall börja förändra. Folket vill se hofvets inflytande i alla riktningar förminskadt och nedsatt, så att det blir slut på anledningar till dan falska opinion som nu sätter en bofvets tjenare högt öfver andra dugliga och redbara samhällsmedlemmar: Folket vill se embetsverken ombildade, så att ingen tung och släpig arbetsordning föröder tiden; förlamar skickligheten, förslöar sinnena och onödigt fördyrar förvaltningen. Folket är villigt att väl aflöna tjenare som göra sitt fulla dagsverke, men det vill blifva befriadt från en mängd underordnade, hvilka förrätta maskinmessiga göromål, men också hafva ett mycket knappt underhåll, och från ett antal paraddockor, hvilka äro alltfor rikt försedde: Folket -— eller åtminstone em mycket stor del dersf — längtar att få höra en mera praktisk kristendom predikad i kyrkorna och att blifva löst ur kyrkans tvåog på samvetena. Folket börjar mer och wer inse att undervisningsväsendet kräfver en grundlig omskapning från ofvan till nedan. : Det kan icke vara belåtet med detta system, att statens medel användas i så stor skala till att bereda undervisning åt de färre barnen af föräldrar, hvilka sjelfve hafva råd att bekosta sina barns undervisning, medan folkskoloraas hundratusentals lärjungar få nöja sig med smulor; — ej heller med systemet att lära båda de ena och de an