Dagens Nyheter – 14 januari 1867, sida 1

En förmiddag hade jag gjort ett besök i herr Hirschs musikhandel. Vädret, som förut varit klart och vackert, hade under tiden förändrat sig, och ett lätt duggregn föll. Medan jag tvekade, om jag borde trotsa det med tillhjelp af min parasoll eller återvända till butiken, hvem kommer framskyndande om icke min okände riddare, bugar sig vördnadsfullt och utbeder sig nåden att få ledsaga mig hem under skyddet af sitt paraply: Pruderie har aldrig varit min sak; jag tackade och samtyckte. Han presenterade sig som Hugo v: E.; Vår konversation, som i början af helt naturliga skäl flöt något ojemnt, antog dock snart en lifligare karakter: — Jag prisar min goda stjerna; — sade han; — som ändtligen förunnat mig en lycka, hvilken jag så länge eftersträfvat och om hvars ernående jag nästan började; misströsta. Jag är 24 år; och tålamodet är icke min hufvuddygd, isynnerhet när hjertat är med i spelet. Ursäkta; min fröken; jag ser att ni ogillar mitt allt för frimodiga språk; men tillåt mig dock att få återse er, om också blott för att visa; att jag icke är den man,:som kan missbruka en förunnad gunst. — Det är jag; min herre, som står i förbindelse hos er för en mig bevisad tjenst, och jag är er derför af bjertat tacksam. Det oaktadt måste jag förklara, att det icke öfverensstämmer med de vanor, i hvilka jag blifvit uppfostrad, att inleda och än mindre att fortsätta mina bekantskaper på gatan. — Jag har förtjenat tillrättavisningen; min fröken; — svarade ban med en lätt rodnad, — och jag finner det alldeles naturligt att ni är