Dagens Nyheter – 12 januari 1867, sida 3

gått bra, och det skulle nu icke dröja länge, förrän all fara var förbi. Han hade endast ett kort stycke qvar till stora landsvägen och om han väl hunnit. fram till denna, kunde han anse sig vara i det närmaste säker; ty de bivägar, som korsade densamma, voro särdeles talrika; och att ien sådan labyrinth förfölja en flyende måste anses nästan fullkomligt onyttigt. Men nu inträffade en händelse; som han icke förutsett. Se här förhållandet: Det dike som skiljde åkern från landsvägen var mycket djupt och bredt, hvadan ingen kunde hoppa deröfver utan tillbjelp af en stör. Ea sådan, afsedd för detta ändamål, plägade också ligga vid dikeskanten, icke långt från det ställe der Ringer befann sig: Detta visste han och styrde sina steg dit. Han hade nu icke längre så brådtom, utan strök sig helt lugn med handen öfver pannan och smålog vid tanken på, att han i det närmaste vunnit spelet; ty om han tog stören med sig till andra sidan om diket, skuile hans snabbfotade fiende finna sig urståndsatt att vidare förfölja honom; Han njöt, när han föreställde sig dennes vanmäktiga förbittring vid upptäckten af att all hans möda varit förgälves. Efter att en stund ha hängifvit sig åt dessa ljufva drömmar, anlände han till den plats; der stören brukade ligga; men huru häpen blef han icke, när han fann att den — var borta. Innan han hann hemta sig från. sin förvåning, hördes ett hånande skratt tätt bredvid honom, och en hes röst utropade: — Aha, min vän! fångad i er egen snara,