Dagens Nyheter – 12 januari 1867, sida 3

före jag beslöt att fullfölja en förut fattad föresats, nemligen att rosa till denna plats. Som jag ej hade tillräckligt godt om pengar ör resan, måste jag beqväma mig till att gå med en oxträng, men då betalningsvilkoren voro låga, ville jag ej uppträda som oxdrifvare, utan följde med som passagerare, samt fick betala 222 dollars för nöjet att till fots följa trängen till Denver. Resan från Atchison hit medtog tvenne månader. Från Denver eller rättare Central City var jag visserligen utsatt för några små vedervärdigheter, ty jag ade inga penningar. När jag lemnade Central City, fick jag vandra upp och ned för höga berg för att få arbete vid minor, och först här. 25 mil från Central City, lyckades det mig att ervålla arbete. Innan jag kom kit, hade jag att öfvervada en forssande creek, hvari vattnet gick mig öfver midjan; här förlorade jag min ena stöfvel. och i förtreten slängde jag den andra efter, så alt jag, utan pengar, arbets och till på köpet bar. fota, anlände till Georgetown. Här erhöll jag till min lycka arbete hos Stowell Co. mot 3!2 dollars om dagen jemte board; ett par stöflar fick jag af dem köpa på kredit, så att jag nu lefde på stor fot. Jag arbetade på 8 mils afstånd från staden, högt upp i bergen; vägen var en brant och besvärlig gångstig. Mitt arbete var lifsfarligt, ty redan andra arbetsdagen höll jag på att bli ihjälslagen, om jag ej lyckligtvis i tid upptäckt den ramlande klippan ofver mitt hufvud och med knapp nöd hunnit springa ut på branten straxt, hvarpå hålet fylldes af ett bredt klippblock, och flera andra rusade utför branten med ett rasande dån. Snön låg här och der rundt omkring på bergspetsarne. Sedan jag em tid bearbetat denra silfverådra, befanns den ej vara lönande. hvarföre jag erhöll afsked. Jag vandrade då af till en närbelägen stad, Empire, och anto arbete vid Pikes Peak och California vagn-road, hvilket arbete varade i 17 veckor. Här erhöll jag 2115 dollars om dagen och board. Då jag ankom dit, arbetades på en af Rocky Mountains högsta toppar; det stormade och regnet öste ned; qvällsvarden och andra måltider intogos under bar himmel. För mig. som aldrig i min lefnad varit så upphöjd. kändes det litet kyligt; tältet hvari jag bodde, blåste omkull både första och andra natten, derjemte blef jag genomvåt; således i mitt tycke en ganska ruskig. belägenhet. Vägen arbetades här fram genom snö; från den höga bergstoppen anlade vi väg till en ranche (större farm för uppfödandet af boskap och hästar) vid Green River; vi hade 50 mil till närmaste stad, Empire. Jag saknar ord att beskrifva, hurudan trakten häromkring ser ut. När man kommit 6 mil från Denver till Montana, anländer man till ett smalt pass, knappt bredare än en körväg Denna väg är ofta temligen god, men ofta är den stupande och mig förefaller det problematiskt, huru man skall kunna köra den. Borgen reste sig högt mot molnen, och på somliga ställen hängde Klipporna liksom färdiga att ramla ned; skogen är tät, der ej bergras åstadkommit en öppen klippfylld plats. Sådan var nästan hela vägen till Central City; från denna stad till Idaho och vidare till Georgetown är vägen gladare med små täcka dalar mellan bergen: öf. verallt nedstörta från bergen strida bäckar. som längre ned i dalarne förena sig till floder. Land skapet har ett litet syskontycke med Sveriges, fastän det är kallare och mera omvexlande klimat; så att, då jag den ena dagen vankade omkring i någon herrlig dal, njutande af den milda vackra väderleken och anblicken af den krans utaf höga berg med olika trädslag, som, med anledning af hösten skiftande i olika färger, omgaf densamma, var jag den andra högt upp gå bergen, omgifven och öfverhöljd af snö, utsatt för sträng kyla. Att beskrifva detta är svårt, kom derföre sjelf och se, men tag då gumman med dig, ty här är rasande ondt om dylika i denna trakt. . Mitt arbete på denna väg tyckte jag om: på aftonen gjorde vi upp stora stockeldar utanför tälten, likväl ej då vi voro uppe på bergstoppen, ty der växa ej träd i följd af kylsn, och snön ligger der evigt, I tälten kunde vi sofva godt, men 5 nätter, rot slutet af arbetet, voro vi alldeles utan detta skydd; en af dessa nätter snöade detganska skarpt, så att vi voro alldeles öfverhöljda, då vi på morgonen stego upp; någon sjukdom kom dock ej i fråga, ej heller hade vi tid dertill. En regnvädersdag, då jag sof i tältet, slog åskan ner i ett träd, som stod framför ingången; kapade af barken, gick sedan in i tältet, väckte mig med en väldig stöt, och då jag rusade upp, sprungo äfven 2.ne mina kamrater, som fått sina puffar, ut ur tältet. Jag trodde att bergen höllo på att ramla, sådant oväsen var det, och jag hade i början ej reda på orsaken. Så snart första förskräckelsen var öfver, kände jag att min fot var bränd; åskstrålen hade inträngt genom ett litet hål i stöfveln, foten var först som förlamad, derpå blef den svartblå, återtog efterhand sin naturliga färg och på aftonen kände jag knappt något till den. Jag lade mig ner att soffa på samma plats der åskan träffat mig, ty jag kunde ej tro att hon skulle vara så nedrig att slå ner på samma plats 2:ne gånger på samma dag. Till nästa vår skall jag hitskaffa två af mina vänner, hvartill jag är bunden genom löfte, innan jag reste från Stockholm. Med anledning häraf har jag fallit på en id. Jag vill nemligen betala för deras Ööfverfart, till erkänsla hvarför hvar och en af dem skola förbinda sig att inom ett år efter sedan de hitkommit inbetala till ett sällskap för fattiga emigranters befordring från Sverige hit, icke blott detta utlägg, utan äfven bekosta öfverresan för hvar sin ny emigrant, dessa åter för nya o. s. v. På detta sätt skulle, inom loppet af 22 är, hela Sveriges befolkning vara öfverfiyttad hit; ty räkna sjelf efter: 1:a året två, 2:dra fyra o. 8. v. Jag är dock ej sanguinisk nog att tro på sakens fullständiga genomförande, men jag tror att många tusende af våra landsmän gerna gå in på att betala sin öfverresa med dubbelt mot hvad den kostar, blott de kunna komma hit. Du minnes hvilket väsende vederbörande gjorde med anledning af Ernst Mercks expedition; huru förskräckta. skulle de ej blifva om de finge veta att svenskarne i Amerika på detta sätt bjelpte sina fattiga förtryckta bröder till ett bättre land, de skulle baxna för blotta ryktet om ett sådant sällskaps tillvaro, och om saken blott praktiserades på nägra få emigranter, skulle de troligen skynda att stifta lagar till folkets och den arbetande klassens båtnad och på detta sätt hämma utvandringen. — — — gått bra, och det skulle nu icke dröja länge, förrän all fara var förbi.