Dagens Nyheter – 11 januari 1867, sida 2

förrän en sakta, högst egendomlig hvissling lät höra sig helt nära den vakande mannen. Han svarade på enahanda sätt och lutade sig ånyo öfver grinden, kastande spejande blickar åt det håll, der ett matt sken på himmelen; åstadkommet af en talrik mängd gatlyktor, gaf tillkänna hvar staden Stamford var belägen. Efter några minuter blef ett hufvud synligt öfver horizonten; MHvisslingen upprepades, men nu mycket saktare än förra gången; den besvarades, och mannen vid grinden sade med låg röst: — År det ni, George? — Jag och ingen annan, genmälde vår vän Ringer. Ni är således här Bill? Under det att han talade, hade han kommit fram ända till grinden. — Så fördömdt länge ni låtit mig vänta, yttrade Mason i butter ton. Ni har väl hört klockorna slå, och vet således att den tid vi skulle råkas längesedan är förliden? — Jag rår icke för att jag kommer något sent gamle tvärvigg, sade Ringer. Ser ni; saken var den att jag gick in på en krog i staden; för att röka en pipa och; så godt jag kunde; fördrifva tiden. Kan ni gissa; hvem jag träffade der? Jo, ingen annan än Carely Atkins, Nåväl, han frågade, om jag ville dricka ett glas med bonom. Det gjorde jag naturligtvis; men jag ångrade sedan att jag någonsin antog hans anbud; ty jag höll på att aldrig bli honom qvitt. Emellertid är det rätt bra, tycker jag, att vi träffats sednare än beramadt var; ty natten är icke så mörk som jag trodde, den skulle blifva, och det är ganska sannolikt att man håller vakt här numera, Som ni vet;