Dagens Nyheter – 7 januari 1867, sida 2

svarade herr Freestone. Kom in; Carely; kom in: Hvad har ni att säga mig? — Ni nämnde för ett par dagar sedan, herre; återtog Carely, att ni behöfver en gosse; som springer ärenden: Nu är förhållandet att jag känner till en liten pojke, som jag tror vara passande. Han har tre syskon och fattiga föräldrar, hvarföre det vore ett riktigt barmhertighetsverk, om ni ville låta honom visa hvad han duger till. — Åh! tre syskon! utbrast herr Freestone i medlidsam ton: Om ni kan rekommendera honom; Carely, är det nog. Jag litar fullkomligt på er. Skicka honom hit; så skall jag tala vid honom: — Han är här nu; herre; sade Carely. Om ni icke har något emot att... — Nej, icke alls — icke alls; afbröt honom herr Freestone.s Jag måste tillstå; min dyra vän, tillade han; vändande sig till sin hustru; att ditt t i dag är ypperligt. Låt honom komma in, Carely, så få vi se, huru han ser ut. Den välvillige arbetaren var icke sen att efterkomma mästarens uppmaning. Efter några sekunder stod den lille Frank i ett större rum än han någonsin förut sett. Ehuru han var orolig för utgången af det försök, hans vän gjort för att hjelpa honom, kunde han icke låta bli att kasta en blick af förvåning och beundran omkring sig. De vackra tapeterna, de dyrbara gardinerna, den präktiga kaminen och gaskronan, den mångfärgade mattan, som var så grann att beskåda och så mjuk att stå på, den blänkande teservisen och framför allt de många och läckra anrättningar, som voro framsatta på bordet och läto den hun