Dagens Nyheter – 7 januari 1867, sida 2

Prins Ostar öfvervar i går Jackson Haines represuntation å skridskobanan vid Sillhofvet. Gotlands tidning, af hvilken ett profnummer utkom i sistlidne december månad, men som i anseende till sedermera inträffade omständigheter icke kommit att under årets lopp utgifvas, skall nu, sedan redaktionen anskaffat sig eget tryckeri, utkomma en gång i veckan från och med fredagen den 18 instundande januari. Under det nu inträdande nya statsskicket lofvar tidningen catt ställa sig på den sida, som söker främja de nya formernas befästande och utvecklande i folkelig, frisinnad riktning samt att, i sammanhang dermed, inskränka penningens politiska öfvermakt inom något så när rimliga gränser. Prenumerationspriset blir för helt år 4 rdr rmt. Posten till Finland. Från Grisslehamn skrifves den 3 dennes: Hafsbugten utanför Grisslehamn är helt och hållet betäckt dels af starkare is, dels af issörja, hvilken senare denna vecka hindrat postgången härifrån till Aland: Sista finska post anlände den 2 dennes efter en högst äfventyrlig färd öfver hafvet. Det blåste en frisk vind, och postiakten kunde för isens skull icke anlöpa Grisslehamn, utan måste hålla upp emot Svartklubbs fyr, der ismassan likaledes hindrade den att uppnå land. Med biträde af lotsarne fördes posten i land och sedan derifrån inomskärs på isen till Grisslehamn, men jakten måste lemnas inbäddad i hafsisen på djupare vatten än ankarkättingens längd: Då isen i dag öppnat sig något, lärer postjakten följaktligen blifvit drifven ut till sjös och kan således anses förlorad. Förberedda på en sådan händelse, hade de åländska postförarne transporterat tackel och annat löst gods i land, men förlusten af sjelfva jakten, den bästa, om icke den enda användbara man på Åland egt för postföringen, blifver för dem ganska kännbar. Exödsfall. En af de få personer, som för: oss kunnat tala om sina minnen fråa tredje Gustafs dagar och hvilkas ungdom omstrålades af den aGustavianska tidensa poetiska skimmer, har i dessa dagar laggt sitt åldriga, trötta hufvud till ro. Fru Marianne Ehrenström, född Pollet, dog nemligen i fredags öfver 93 år gammal. Vi meddela efter A: B. iöljande ur den aflidnas långa minnesrika lif: Generallöjtnanten J. F. Pollet och hans maka J. C. H. v. Pachelbels, dotter Marianne föddes i Zweibräcken den 9 december 1773, under det fadren var öfverste i fransk tjenst och räknade bland sina faddrar kurfursten af Baiern. Vid fem års ålder flyttade hon med sina föräldrar till Stralsund der fadren blifvit utnämnd till svensk kommendant. Vid sjutton års ålder erhöll hon genom en egen tillfällighet anställning såsom hoffröken hos drottning Sofia Magdalena. Gustaf III såg en gång då han under finska kriget befann sig ombord på skonerten Amphion den honom följaktiga general Pollet stå och med synbar rörelse läsa i ett papper och frågade hvad det var. Ett bref från min äldsta dotter, ers majestät! svarade generalen. Konungen yttrade sin önskan att se det och frapperad af hennes stil och framställningssätt, yttrade han: er dotter skrifvor ju alldeles charmant, hr general — hur gammal är hon?e — aSjutton år, ers majestätle Nå väle — inföll konungen cjag utnämner henne till hoffröken hos drottningens. Marianne Pollet fortfor att tjenstgöra i denna egenskap hos enkedrottning Sotia Magdalena till den 3 mars 1803, då hon på Stockholms slott firade , sitt bröllop med generalfälttygmästaren Nils Ehrenström, som med henne flyttade till Göteborg, der han erhållit kommendantsbefattningen, och der hon förstod att såsom värdinna ge lif och behag åt deras gästfria hus, som bland andra gäster vid denna tid äfven räknade den landsflyktiga franska konungafamiljen. 1810 återflyttade de till Stockholm der frw Ehrenströms talanger och pikanta konversation åter gjorde henne mycket omtyckt vid hofvet. 1816 blef hon enka och erhöll en ringa pension, så att hon nödsakades för sin utkomst anlägga och förestå en säroanstalt för flickor, hvarmed hon fortfor ända . till 1840, då hon kom i besittning af ett litet arf: Omkring medlet af 1820-talet var hon i Leopolds aftoncirklar en Madame Staöl en miniatures och stod i nära beröring med alla den tidens litterärga och artistiska celebriteter. Sjelf hade hon sin lilla, cirkel, i hvilken män sådana som Wallin, Tegnr och Franz6en gerna deltogo. Utom det att hon skref åtskilliga korrespondensmeddelanden till utläntlska blad utgaf hon år 1826 ett temligen vidlyftigt arbete Notices sur la litterature et les beaux-arts en Sudde. Sednare utgaf hon en Notice biographique sur mr de Leopold. Utom dessa litterära sysselsättningar lärer hon äfven; såsom utmärkt dillettant ha befattat sig med de .sköna konsterna. Boye yttrar om henne i sitt Målarelexicon: Målar landskap i ett behagligt man.r med färgade kritor, och laverar med tusch eller seppia i Belangers stil. Hennes snillrika kompositioner: öfver Bjerkten och Cardell;äro bekanta. Hon lärer äfven hafva egten briljant sångröst och lärer på skalden Kellgrens bön ha beredt honom den glädjen att sjunga några sånger hos honom, då han låg af plågor fängslad på sotsängen.